I Tillväxtslaveriets fotspår - en norrländsk resa 7 – 18 juni 2011

 

av Gunilla Winberg och Kurt Gustafsson

Inledning: Vi fick på Årsmötet i uppdrag att försöka väcka debatt om tillväxtslaveriet negativa effekter på vårt samhälle och vårt sätt att leva. Vi valde den här gången att rikta blickarna norrut och sökte kontakt med våra egna medlemmar och närstående organisationer.

Resultatet blev en form av agitationsresa, men samtidigt en bildningsresa för oss själva.

Inledande sammanfattning

Ett uppdrag, ett äventyr, en resa, en försommar är avslutad. Tvåhundrafyrtio mil på tåg och buss i dagsetapper under tolv dagar, upp längs Norrlandskusten från Stockholm till Luleå och ner efter Inlandsbanan från Gällivare tillbaka till Stockholm.

Spännande möten med människor och miljöer, samtal om slaveriet under tillväxtens paroller och spridning av våra tre broschyrer, där så har varit möjligt.

Ett flöde av händelser, intryck och tankar har gjort denna resa till en för oss nyttig bildningsresa som stärkt våra möjligheter att fortsätta arbetet med tillväxtens problematik. Naturligtvis hoppas vi att vi själva också har bidragit med nya tankebanor.

Våra samtal, våra möten har kretsat kring hur vi ska leva våra liv utan att förstöra framtiden på jorden.

En röd tråd har varit det ökade intresset bland unga människor att lära sig att bruka jorden . Se avsnittet i dagboken om Ekoringen i Luleå och Skattungbyn i Orsa med hänvisningar till Kretsloppshuset i Sunne, Holma gård utanför Höör och Växhuset utanför Söderhamn.

I det budskap som vi medfört har ingått de tankar som Julian Rose ger uttryck för i sin bok Byt Spår för Livet –om lokala lösningar på globala problem. (Panta Rei förlag 2011), nämligen att all förändring måste börja på lokalplanet, i samarbete och samklang mellan politiker, småbönder och det lokala näringslivet. En viss sturighet och en stor tilltro till den egna förmågan att i samarbete med andra kunna styra samhällsskutan in i lugnare vatten, måste till.

Vi har mött en förståelse och en acceptans för att dessa idéer måste förverkligas om vi ska kunna skapa ett humanare och resursbevarande holistisk samhälle inriktat på harmoni och ickemateriell tillväxt .

Här nedan kan du ta del av våra öden och äventyr under resans gång:

Nedan följer våra dagboksanteckningar som vi hoppas ska visa att också ”vägen är mödan värd”.

7 juni – 8 juni: Stockholm – Söderhamn – Jättendal ( 30 mil)

Första stoppet, en strålande vacker försommarkväll, var hos Ralf Pampers på hans miljöinriktade kurs- och upplevelsegård Växhuset i Mobodarne utanför Söderhamn, (numera också STF: vandrarhem, som vann pris för bästa hållbara miljö 2010).

Sedan FIVH hade Årsmöte där tillsammans med Kärngårdar och Permakultur för cirka sju år sedan, har en hel del förändringar skett.

Vid frukosten följande morgon, sedan vi åter sovit i det spännande åtttakantade vandrarhemmet berättade Ralf om den nuvarande verksamheten i och kring Växhuset som denna tidiga morgon inramades av juni månads fullaste blomsterprakt:

• Ralf har lierat sig med andra progressiva krafter inom kommunen och studieförbunden och har en viktig roll i det lokala arbetet för en hållbar utveckling.

• En skogsträdgård håller på att utvecklas i anslutning till Växhuset.

• Grönsaksodlingarna har vuxit i omfattning.

• Kortare kurser av olika slag har ökat i antal

Tillväxtproblematiken – överkonsumtionen av materiella varor och tjänster – berörs alltid i kurserna.

Vi tillbringade senare några timmar i Söderhamn innan det var dags att resa vidare . På det ljusa och trivsamma biblioteket tog man gärna emot våra broschyrer om Tillväxtslaveriet.

Vistelsen i Söderhamn fick ett något dramatiskt slut. Kurt fastnade med de tunga väskorna i rulltrappan upp till perrongen och ramlade baklänges. Ett visst blodvite uppstod och en spräckt dataskärm satte stopp för vidare kontakter med omvärlden meddelst internet.

Efter en kortare tåg och bussresa möttes vi i Jättendal – (ungefär mitt emellan Hudiksvall och Sundsvall) av Werner Bauer för snabb middag hos Inger Holmlund (mångårig medlem i FIVH och tidigare ordförande) och Werner i deras hem i det gamla fiskeläget vid en trång havsvik .

Kvällens möte ägde rum i Bergsjö några mil därifrån i en f.d. godtemplarloge numera omvandlad till medborgarhus. Ett tiotal människor kom. Mötet leddes av Lennart Anderson, ordförande i JAK och i det lokala FN-förbundet

Efter vår presentation av tillväxtslaveriet följde en trevande diskussion. Här är några axplock ur samtalet:

• Ni borde ge er ut i skolorna och prata med lärare om tillväxtproblematiken .

• Försök nå ungdomarna via Facebook

• Varför är svenskar så fega? Varför vågar ni inte säga vad ni tycker`? Det verkar vara viktigare att vara till lags eller att inte sticka ut?( sagt av invandrad kvinna från Iran)

• För att få någon intresserad av en fråga måste man väcka den personens nyfikenhet. Annars slår de dövörat till.

Eftersom flera i gruppen är verksamma i fredsfrågor nämndes också några initiativ som vi härmed för vidare:

Mayors for Peace (ung.”Borgmästare för fred”) – 20 kommuner i Sverige har deklarerat sig kärnvapenfria . För vilka de är och mer information om detta internationella nätverk se www.mayorsforpeace.com

Ett annat initiativ är Fred för en dag, som kommer att infalla i stora delar av världen 21 september i år. För mer information se www.peaceoneday.org

Ett ämne som diskuterades livligt utifrån vårt papper Vad är en människa? är vår roll som konsumenter och hur vi kan återanvända varor. En hemsida, där man kan följa en varas livslängd är www.storyofstuff.org Via en blogg kan man där också diskutera våra konsumtionsvaror och om ”lycka” är relaterad till konsumtion.

Mötet avslutades med att Inger Holmlund läste en dikt av Birgitta Onsell: Du är släkt med stjärnor och nattviol, släkt med havet och vinden…

 

9 – 10 juni Jättendal – Örnsköldsvik – Umeå (32 mil)

Efter en skön förmiddag i Jättendal, där man var i full färd med att rusta fiskebodar och båtar inför sommarsäsongen, gav vi oss iväg med buss mot Örnsköldsvik via Sundsvall och Härnösand . Färden gick till stora delar längs Höga Kusten, som verkligen gör skäl för sitt namn. Vi färdades fram i storslagen natur, en höjdpunkt var passagen över Indalsälven på den nya magnifika Sandöbron. Närmare Örnsköldsvik tangerade vi Skulebergets nationalpark med den botaniskt intressanta Skuleskogen och en svindlande vacker skärgård nedanför de höglänta bergen.

Ankomsten till Örnsköldsviks nya, storvulna, men i stort sett öde järnvägsstation, påminde Gunilla, med ett förflutet från Afrika, om Kapiri Mposhistationen norr om Zambias huvudstad Lusaka, byggd av kineserna på 1970-talet som avslutning på Tazarajärnvägen mellan Dar –es – Salaam och Lusaka. - I det här fallet gäller det Botniabanan vars stolta, men ännu till stor del obrukade räls vi sett många delar av i ditintills obruten mark från Sundsvall och norrut.

Den enda delen av banan som för närvarande används regelbundet är den mellan Örnsköldsvik och Umeå, där man kör lokaltåg morgon och kväll.

Staden ger intryck av att även arkitektoniskt ha drabbats av storstadsdrömmar. Den småskaliga bebyggelsen har på vissa platser ersatts av, i vårt tycke, alldeles för omfattande byggnader som inhyser Mitthögskolan, Biblioteket och privata företag av olika slag. Längre upp i staden fann vi en viss arkitektonisk harmoni, men många gator är mycket breda ’esplanader’, som ger en känsla av ödslighet. Kanske är orsaken tidigare bränder?

Vi hittade med lite hjälp fram till den lokal som Mp i Örnsköldsvik hade bokat för oss. . Våra värdar var Ann-Christin Schipper och Jacob Norstedt – Moberg.

Trots den vackra kvällen infann sig en liten skara för att diskutera tillväxtslaveriets problematik. De mest framträdande var några ungdomar som besjälas av en internationell rörelse kallad Zeitgeist – rörelsen (zeitgeist = tidsanda på tyska) www.thezeitgeistmovement.com) som har en nittiofyraårig guru i USA. Rörelsens största drivkraft är ny resursbaserad ekonomi och en medkänsla – empati med allt levande. Man tror att den ska rädda världen tillsammans med högteknologiska gröna satsningar.

En diskussion uppstod under mötet om för- och nackdelar med ett högteknologiskt respektive ett lågteknologisk samhälle, något som flera av deltagarna trodde mer på.

När konsumentrollen kom på tal fick vi veta att man numera kan beställa en ekolåda med färska närodlade grönsaker var tredje vecka i Örnsköldsvik. Västernorrlandsgården säljer också ekologiskt kött.

De lokala kollektiva arbetsresorna har förbättrats betydligt för dem som arbetar eller bor i Örnsköldsvik respektive Umeå tack vare Botniabanan. Man sitter annars fast i bilberoendet mer och mer ju längre in i landet man kommer. Bussresor är dyra (vilket vi kan intyga) Om det beror på hönan eller ägget, låter vi vara osagt.

Kvällen avslutades med Birgitta Onsells dikt :Du är släkt med stjärnor och nattviol, släkt med havet och vinden…

Följande morgon fick vi klart för oss att det vandrarhem, där vi bodde låg mitt emot ett av stadens gymnasier . Den här dagen var det studentdags. Vi hade bestämt oss för att inta vår frukost i det gröna, i en liten park bredvid vandrarhemmet. Inte anade vi att vi skulle hamna på första parkett vid den gruppfotografering av studenterna som pågick just där med lite soft musik i bakgrunden. Det var inte läge att försöka påverka deras inställning till tillväxtproblematiken just den dagen, så vi drog oss tillbaka för att förbereda vår vidare resa till Umeå.

Under bussresan dit såg vi många myrmarker, där den vita skvattramblomman avtecknade sig graciöst mot myrmarkernas gröna mossa. Landskapet var på sina håll sönderskuret av Botniabanan och konstruktionen av nya motorvägar. Resterna av odlingslandskap kunde också skönjas bland annat genom de för landskapet karaktäristiska höladorna.

Väl framme i ett 28 gradigt Umeå, med våra hjulväskor som kändes extra tunga i värmen, besökte vi biblioteket och Miljöpartiet för att dela ut material. Det var fredag och skolavslutningen hade ägt rum. Umeå är en stor studentstad och det sätter sin prägel på folklivet. Just den här dagen mest i form av ett myller av folk och lövade bilar på gator och torg.

Efter att ha checkat in på STF:s vandrarhem beläget centralt mitt i Umeå, begav vi oss senare ut för att njuta av folkvimlet, den kontinentala värmen och det faktum att det var fredag och Pingsten – Hänryckningens tid – stod för dörren.

På kvällen formligen exploderade Umeå av glada människor som ville umgås och äta en bit, på ett finare eller enklare ställe eller picknicka på någon gräsmatta. –Vi sökte oss ner till Umeälven och de vattenhål som fanns där. Hittade så småningom en restaurang, som passade vår reskassa och njöt av glädjefylld samvaro med andra. –Från båtarna i närheten hördes musik och glada skratt. Ett pärlemorskimrande ljus sänkte sig så småningom över staden, mörkt blev det aldrig.

Som Harry Martinsson diktar så vackert: Juninatt går aldrig ner, bländar bara av sitt sken, skymningsstund, blir gryningstimme varken tidig eller sen… …

11 juni - Umeå – Luleå (27 mil)

Följande morgon träffade vi Annika Winning, FIVH –medlem som tidigare varit ordförande. Hon hade gjort sitt bästa för att få till stånd ett möte i Umeå kvällen innan. Nu berättade hon i stället för oss om vad som är på gång i Umeå vad gäller omställningsarbetet och liknande tillväxtfientliga aktiviteter.

Några bra kontakter i Umeåtrakten:

Karin Forsberg (FIVH –medlem) www.livsstrommen.se

Helène Idahl – projektledare för Gröna Huset www.gronahuset.n.nu

driver second-handbutiken Art@Eco, Renmarkstorget 10, 903 26 Umeå

Björn Forsberg

Aktiv i Omställning Sverige http.transitionsweden.ning.com/profile/Bjoern Forsberg

Har skrivit den lovordade boken Tillväxtens sista dagar (2007)

Kajsa Danielsson

Aktiv i Omställning Sverige och i stadsodling. Tips på länkar om stadsodling www.tidningenspira.se

Vid lunchtid gick resan vidare norrut mot Luleå via Skellefteå och Piteå. Vi färdades fram över ett slättlandskap med spretig, ofta nyplanterad skog och vallodlingar med de karaktäristika höladorna. Då och då korsades älvar på vackra smäckra broar och vi kunde se glimtar av havet.

I Luleå möttes vi av Nils Tiberg, som bott där i många år i och varit verksam som lärare och professor vid Luleå Tekniska Högskola. Han delar numera sin tid mellan Stockholm och Gäddvik strax utanför Luleå, där han sedan många år bland annat odlar grönsaker tillsammans med andra i den ekonomiska föreningen Ekoringen .(www. halsogarden.se)

Efter viss proviantering ger vi oss iväg till Gäddvik, där det finns ganska stora åkrar för grönsaksodlingar. Gul lök, morötter och tomatplantor är redan satta. En viss försäljning av plantor pågår. Vi inkvarteras på ett närbeläget vandrarhem med religiös anknytning och lagar där en enkel middag tillsammans med Nils.

Senare dyker några personer upp för att diskutera tillväxtslaveriet med oss. Vi sitter framför Nils husvagn i det klara solskenet, dricker kaffe och försöker bena ut problemen med tillväxten i förhållande till Norrbotten och glesbygd:

• Omställning Sverige har ännu inte etablerat sig här. Jokkmokk skulle kunna vara en lämplig plats att börja på.

• I stället för att satsa på att öka kollektivtrafiken planerar man att bygga ett nytt parkeringshus i Luleå (en lokalpolitikers uppgivna inpass!).

• Kolonilotter och stadsodling är viktiga inslag i en framtida omställning till ökat odlande av närproducerade grönsaker.

• Ett stort miljöproblem är kromtillverkningen vid fabriker i Norra Finland. Hur påverkar utsläppen i havet löjrommen, som är en viktig inkomstkälla?

• Ett annat är koldioxidutsläppen i samband med gruvdriften i Kiruna och

• Malmberget

Till hösten planeras ett större möte om omställningsfrågor i MP:s regi. Drivande är också kommunalrådet i Kalix kommun.

Nils menar att de personer som hamnat i Arbetsförmedlingens FAS 3 – projekt skulle kunna bilda förtrupp för ett hållbart samhälle. Kan varje kommun bestämma en sådan sak?

Slutligen kommer nätverket OFOG på tal. Alldeles i närheten av Gäddvik ska

det internationellt aktionslägret mot NEAT – norra Europas största militära övningsfält som sträcker sig från Luleå till Kiruna – äga rum. Där övade USA militärt bombkrig i juli 2010 och kärnvapenalliansen NATO hade sin största flygövning på samma plats 2009.

Så avslutas detta samtal i naturskön miljö med storspovens fascinerande lockrop som plötsligt hörs från vattenbrynet. Kurt som inte hört dessa överjordiskt sköna toner på över trettio år, blir lycklig som ett barn. Än är det kanske inte för sent att besinna sig och byta spår? I den ljusa sommarnatten vaggas vi till sömns av de spröda tonerna…

12 juni – Luleå – Gällivare (31 mil)

Väderomslag. Temperaturen hade sjunkit med över tio grader under natten. Det var nu mulet och mer normalt svenskt sommarväder + 14 ⁰ C. En plan från kvällen innan att hjälpa Nils med att plantera lök ställdes in. Senare kördes vi till busstationen inne i Luleå.

Boende kan ordnas på vandrarhemmet intill. För mer information kontakta Nils Tiberg. (mail-adress: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen )

Efter ett par timmar i Luleås centrum, där det mesta var stängt, eftersom det var söndag, tog vi bussen mot Gällivare via Råneå och Överkalix. Naturen som mest, bestod av gles skog i lätt kuperad mark och gav ett något enahanda intryck.

I Gällivare hade vi stämt träff med Dagmar Nyman, aktiv i kommunstyrelsen för Mp. Hon berättar för oss att det är svårt att få gehör för de gröna frågorna i Norrlands inland, där man av tradition är mer röd än grön. Kollektivtrafiken, alternativa bränslen och lokalt tillagad skolmat är sådana frågor som Dagmar kämpar med i kommunstyrelsen med varierande framgång. Minst kontroversiellt är tillgången på lokalt tillagad mat, som faktiskt har ökat.

Gällivare är en utflyttningsbyggd trots att det finns goda arbetsmöjligheter för både kvinnor och män, framför allt inom gruvindustrin. Löneskillnaderna är fortfarande stora mellan vård- och omsorgssektorn och gruvindustrin, vilket skapar en obalans i synen på vad som ger status i samhället.

Gruvfyndigheterna i Malmberget orsakar f.n. stora logistiska problem eftersom hela samhället, som är en del av Gällivare kommun, så småningom kommer att behöva flyttas av säkerhets- och miljöskäl.

Efter att ha tagit farväl av Dagmar, som kommit in från sin gård cirka fem mil utanför stan för att träffa oss, begav vi oss till vårt vandrarhem – en nyligen ombyggd kontorsfastighet alldeles i närheten av järnvägsstationen med sitt ståtligt stocktimrade stationshus från 1937 och lågfjället Dundret (820 m.ö.h.) i fonden.

Ett praktiskt problem uppstod: Vi skulle upp tidigt nästa morgon för att påbörja resan söderut med Inlandsbanan kl. 06.50. Ingen väckning fanns att tillgå, varken väckarklocka, klockradio eller mobiltelefon ville samverka …

 

13 -14 juni – Gällivare – Arvidsjaur – Vilhelmina (49 mil)

 

Efter en orolig natt var vi ändå uppe i tid och hastade mot stationen., vars ena perrong långsamt fylls av propert klädda människor, som väntar på tåget från Kiruna mot Luleå.

Det är fem minuter kvar tills Inlandsbanetåget (bestående av två sammankopplade rälsbussar) ska påbörja sin resa söderut. Vi får syn på de röda och vita vagnarna, men inte vid perrong utan stående på en annan spår. Vi ropar till några människor i närheten av rälsbussen att vi ska med och får besked att ta oss ner på rälsen, eftersom ett malmtåg blockerar den andra perrongen.. Med andan i halsen kommer vi fram och får hjälp upp med vårt ganska omfattande bagage. Vi är bara sex resenärer. En äldre samisk man är nyfiken på oss och undrar varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Själv ska han bara resa en bit för att laga ett hägn åt sina renar. Med sig som hantlangare har han två unga pojkar. När de just ska stiga av med sitt pick och pack, mitt ute i vildmarken, frågar Kurt på sörlänningars frågvisa sätt:. – Hur många renar har du? Och får med ett knipslugt leende till svar: - Tillräckligt många! – En klar kulturkrock!

Nu är vi tre passagerare plus en värdinna och föraren som är på väg söderut genom ett Lappland präglat av myrmarker, fjällbjörk och blåbärsris. Det är fortfarande tidigt på säsongen. Vi passerar Polcirkeln, gör ett kort stopp och vandrar över den med vita stenar markerade linjen. Ett annat stopp görs vid Vajkijaur, (’jaur’ betyder ’sjö’ på samiska) en osannolikt vacker sjö som breder ut sin blå skönhet inför våra ännu något sömniga ögon. I bakgrunden skymtar fjäll av varierande höjd.

Vi passerar senare Porjus och Harsprånget – båda reglerade vattenfall i Stora Luleälven. I Porjus finns bara den stora turbinhallen i tegel kvar. All annan bebyggelse som vittnat om att människor bott och verkat här är borta.

I den lilla byn Kåbdalis möttes de båda rallarlagen 1936, de som kom söder ifrån och de som kom norrifrån. Generaldirektör Granholm slog själv i sista spiken i rälsen och alla hurrade. Inlandsbanan var färdigbyggd.

Senare passerar vi Pite Älv, en av de fyra orörda älvarna. Magnifik i sin storslagenhet!

Vårt mål den här dagen är Arvidsjaur. Där vi inte lyckats ordna något möte. Inte heller något boende var inplanerat i förväg. Turistbyrån blir därför vår ”hem” för några timmar. Därifrån gör vi räder till bibliotek och matställen. Till slut hittar vi ett litet pensionat, som vintertid lever av skoterintresserade utländska turister. Arvidsjaur är för övrigt centrum för vinterprovning av många utländska bilmodeller.

På kvällen får vi tag i Johan Piribauer ,musiker och miljöpartist, en av fem – sex boende i Arvidsjaur, som är på väg tillbaka efter en spelning i Blekinge. Klockan tolv följande dag ska han spela nere vid järnvägsstationen för resenärer på Inlandsbanan som kommer norr och söderifrån och möts på stationen i Arvidsjaur. Vi stämmer träff.

Efter en natt, då solen inte gick ner och det aldrig blev mörkt, bara en pärlemorskimrande skymning, besöker vi Lappstaden, som består av ett 80-tal samiska byggnader från 1700 –talet och framåt, där skogssamerna bott vid sina kyrkobesök sedan det blev påbjudet i lag att de skulle bevista ett visst antal gudstjänster per år.

Även om skogssamernas utbredning minskat drastiskt är Arvidsjaur fortfarande deras kärnområde, där man aktivt bedriver renskötsel i tre skogssamebyar.

Man räknar med att det finns ca 700 samer i Arvidsjaurs kommun, cirka 20.000 i hela Sverige, 40.000 i Norge, 12.000 i Finland och 8000 i Ryssland . Totalt 80.000 i hela Norden.

JohanPiribauer visar sig vara en sympatisk ung man som skriver egna texter och melodier och framför dem själv till gitarr. Medan Johan gör i ordning sin utrustning berättar vi om vår rundresa i tillväxtslaveriets fotspår. Rälsbussarna rullar in från varsitt håll och Johan sjunger om Kåbdalisgubben - en lovsång till rallarna och deras hårda liv, om Guldrushen – om Sveaskogs och andra lycksökares framfart och slutligen om mötet mellan stads- och landsbygdsbor i den stora staden Stockholm.

Där blir vi tvungna att avbryta vårt lyssnande, ta farväl och stiga på tåget söderut, mot Vilhelmina. På resan passerar vi Sorsele och Storuman. Naturen blir mer omväxlande med typiskt fjällandskap.

I Vilhelmina hade vi rum bokade i Kyrkstan, som består av ståtliga stocktimrade 1700 - tals hus, byggda i samma syfte som i Arvidsjaur, men i det här fallet för nybyggarna som kom söder ifrån.

Inte heller i Vilhelmina hade vi lyckats få till stånd någon träff, men av en slump fick vi veta att Vänsterpartiet kallat till möte den kvällen på temat Vilket slags samhälle vill vi ha? Vi gick dit, kom sent. Ett tjugotal personer hade samlats för att diskutera i huvudsak hälso- och sjukvårdsfrågor. I slutet av mötet fick vi presentera oss och våra tankar runt tillväxtproblematiken. Vi mottogs med stor uppskattning och det material vi hade med oss tog slut i ett nafs!

 

15 juni – Vilhelmina – Strömsund (13 mil)

 

På morgonen hann vi med en promenad på Kyrkberget (där vi mötte de första entusiastiska myggorna!) med hänförande utsikt i alla väderstreck. I väntan på tåget lämnade vi broschyrer på biblioteket och tog farväl av den trevliga personalen på turistbyrån.

Det blev en kort men vacker resa, där vi passerade många glittrande sjöar och den majestätiska oreglerade Vindelälven. Mitt på bron över älven stannade tåget och Evert Taubes vackra melodi ”Kalla mig Änglamarken eller Himlajaorden om du vill”… tonade ut i högtalarna. En kraftfull uppmaning till oss alla att sträva efter att bevara den ursprungliga ’vilda’ naturen.

Efter en kort stund var vi framme i Ulriksfors, där vi steg av för vidare transport med taxi till Strömsund som var målet för vår färd den dagen.

I Strömsund har FIVH en medlem som varit aktiv i organisationen i många år, Gun Öhman – Hyttsten. Hon hade inbjudit till ett möte hemma hos sig tillsammans med Göran Hellberg, kärngårdsbonde och Mp-representant i Strömsund kommun. Med på mötet var också Görans sambo och Guns dotter och måg.

Kurt och jag fick först möjlighet att presentera våra tankar om tillväxt och läsa upp vårt ”manifest” . Sedan följde en ganska kaotisk debatt, där det var snudd på omöjligt att följa en röd tråd. Många viktiga samhällsfrågor berördes ändå, men att fokusera på just tillväxtproblematiken visade sig inte vara möjligt. – Alla verkade ändå nöjda efter ett par timmars intensivt ”palavrerande” .

Så småningom blev det dags för oss att vandra över den ståtliga bron över Ströms Vattudal för att komma till campingplatsen, där vi hade hyrt en stuga för nattvila.

16 juni – Strömsund – Östersund (10 mil)

Gun hjälpte oss följande dag att hitta till biblioteket för att få lägga ut vårt material. Personalen var intresserad och lovade att sprida informationen om tillväxtslaveriet vidare.

Eftersom tåget längs inlandsbanan bara gick en gång per dag och vi vid varje stopp måste vänta in nästa dags tåg, fick vi ganska mycket tid i Strömsund som vi delvis tillbringade tillsammans med Gun. Beppe Wolgers är bygdens store son och i entrén till Hembygdsparken, som består av ett antal hus av varierande ålder, vackert belägna vid vattnet, står en jättelik staty av Dunderklumpen från vars inre Beppes sagor, lästa av honom själv, ständigt strömmar ut.

Först på tåget från Ulriksfors till Östersund fick vi veta att Strömsunds kommun är ett av fyra nationellt antagna vindkraftscentra och att det kanske hade varit möjligt att fått göra en utflykt till området i fråga. Kommunen anses också vara en världens brunbjöntätaste områden. Trots intensivt spejande genom tågfönstret såg vi tyvärr inte skymten av någon björn! Vi fick trösta oss med björnliknande trädstubbar ute i myrmarkerna..

I Östersund blev det ”tekniskt stopp” dvs vi kunde inte komma vidare den dagen. Gustav Jilker, medlem i FIVH:s styrelse, hämtade oss vid tåget och gav oss med stor gästfrihet husrum över natten.

Vi mindes förra årets besök i staden och alla de broschyrer vi då delade ut. Tyvärr verkade tillväxten trots vår massiva insats inte ha avstannat helt!

17 juni – Östersund – Orsa (30 mil)

Tidig start för resa söderut mot Orsa. Vi som väntade på södergående tåg var en liten skara på cirka tio personer, alla ganska fåordiga i den tidiga morgonen. På den andra perrongen på väg norrut samlades däremot ett stort, glatt och högljutt gäng.

Vackra vyer passerade förbi även på den här sträckan: ner mot Storsjön sluttande koloniträdgårdar, Oviksfjällen i snö, glittrande sjöar, vattenfall och så småningom tät barrskog och myrar, när vi närmade oss Orsa.

Möttes av Rolf Bogren Mp i Orsa i kraftigt regn. Vi fick besked om att träffen med oss skulle äga rum först på kvällen i Skattungbyn , som är en avdelning av Mora Folkhögskola med en av de äldsta utbildningarna i hållbar livsstil och ekologisk odling i Sverige.

Boendet var inbokat i förväg på Järnvägshotellet med anor från 1894. Efter vila och promenad i Orsa, hämtades vi upp av Rolf för en kort bilfärd till Skattungbyn, som visade sig ligga otroligt vackert i sluttningen av en öppen dalgång. Trots regnet gick vi runt för att få ett intryck av de olika byggnaderna och de aktiviteter som bedrivs där.

Ett tjugotal elever går just nu kursen, men många elever blir så intresserade av att odla ekologiskt att de blir kvar i Skattungbyn efter avslutad utbildning. På det sättet håller samhället långsamt på att bygga upp en kunskapsbank vad gäller ekologisk odling.

Diskussionen om tillväxtslaveriet ska äga rum i prästgården som nyligen inköpts till verksamheten. Ett tiotal elever dyker upp. Efter vår inledning kommer debatten i gång lite trevande.

Ingen motsäger egentligen vår beskrivning av västvärldens överkonsumtion av varor och tjänster. Ett samtal kommer igång, där bland annat följande utkristalliserar sig:

• Det finns ett ökande intresse bland unga människor att lära sig att bruka jorden inte bara i Sverige utan i många västländer.

Man kan tala om en andra generation ”gröna vågare” i Sverige, som i allmänhet är kunnigare och bättre förberedda än den första generationen var.

 

Frivillig Enkelhet (efter boken Voluntary Simplicity) måste uppmuntras. Det är inte svårt bara man bestämmer sig för att avstå från överflödskonsumtion.

 

10 – 24 juni i Tallhed strax utanför Orsa presenterades av Kjell Holmstrand, tidigare lärare på skolan. Kjell uppmuntrar alla med intresse för att förverkliga en sådan mässa att ta kontakt med honom. E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen

 

• Det finns kontakter mellan Skattungbyn och Kretsloppshuset i Sunne, som ger en liknande utbildning, liksom med Holma gård i Skåne och med Växhuset utanför Söderhamn , som ju var första stoppet på vår resa.

*

Det hade slutat regna när vi kom tillbaka till Orsa. Med knapp nöd hann vi in på stadens enda öppna restaurang för en sen middag.

Följande dag avslutades färden längs Inlandsbanan med en kort sträcka till Mora och senare de tjugo milen ner mot Mälardalen. 

 

Under november och december månad 2010 hölls fyra kulturcaféer på Åby Gård i regi av FIVH,  med Gunilla Winberg och Kurt Gustafsson som organisatörer.

Gunilla och Kurt är båda aktiva i FIVH s styrelse och har uppdraget att arbeta med tillväxtproblematiken i samhället.

Åby Gård som förvaltas av Kurt Gustafsson ligger en mil norr om Örebro i gammal kulturmiljö

och inbjuder till diverse aktiviteter med naturlig anknytning till varsam hantering av samhällsutvecklingen.

Att driva kulturcaféerna på Åby Gård är ett led i FIVH s arbete med projektet:

VI MÅSTE FRIGÖRA OSS FRÅN TILLVÄXTSLAVERIET

Temat för de första fyra cafésamtalen har varit:

ARBETA MINDRE—LEV MER OCH BÄTTRE ! Det vill säga tag bättre vara på din stund på jorden. Låt inte enbart arbete styra dina dagar.

Inbjudna samtals-föredragshållare har varit : Erika Dahlén konstnär och lärare vid Konstfack i Stockholm . Hon har samtalat över ämnet: ” Jorden vi ärvde - Vad gör vi med den?”

Bengt Höijer, lärare och kulturarbetare Stockholm. Samtal om ” Från konsumtion till  kultur”. Birger Schlaug, fri samhällsdebattör. Föredrag under rubriken: ”Arbeta för att leva - eller leva för att arbeta”?

Vid det första och inledande kulturkaféet presenterade Gunilla och Kurt projektet som de arbetar med åt FIVH ”Vi måste frigöra oss från tillväxtslaveriet”.

Ett arbete på många plan i samhället för att efterhand skapa ett brett debattklimat om hur de förslavande tillväxtprocesserna ska förändras och ge en mera glädjefull hållbarare framtidsutveckling! Det vill säga, ta bättre vara på din stund på jorden, låt inte enbart arbete för pengar och materiell tillfredsställelse styra dina dagar.

I de fyra cafésamtalen har vi, sammanfattningsvis, utifrån de inbjudna föreläsarnas teman och frågeställningar, diskuterat och belyst olika positiva och negativa fysiskt – praktiska , idemässigt- teoretiska aspekter på den pågående samhällsutvecklingen.

Vi har talat om de positiva effekterna av vårt personliga miljöansvar och därmed kommunernas ökande ansvar med efterföljande intresse för närproducerade ekologiska varor, energiprodukter, korta transporter och en livaktigare hållbarare bygdeutveckling.

Positiva exempel som omnämnts under debatterna är: Bondens egen marknad, gårdsproduktion av mejeriprodukter, ökade ekologiska grönsaks- och även fiskeföretag. Kravmärkta kommuner, där nu även Örebro ingår, är något nytt som också måste utvärderas.

Att stödja de lokala små sparbankerna är en annan viktig etapp mot minskade räntekostnader och att kapital stannar i närområdet.

Teoretiska idémässiga resonemang om hur vi lever och formas som individer i rådande samhällstillstånd kom ofta upp under diskussionerna.

Några frågeställningar och påståenden: Vad gör konsumismen med oss? Vår samhällsanda lockar fram det sämsta inom oss. Det skapas begär på bekostnad av verkliga behov. Valfriheten gör att vi blir ofriare. Reklamens roll utgår från iden´ att det ska vara svårt att vara tillfreds. Alla har rätt till ett häftigt kök!—ett trendigt utmanande budskap i tiden.

Under debatten nämdes Peter Englunds intressanta essä ”Om missnöjets uppkomst(Från ”Förflutenhetens landskap”)

Vi diskuterade också barnens allt mer krävande aktivitetsprogram som gör dem rastlösa och stressade. Föräldrarna är ofta påhejare och förstår inte att barns sysslolösa stunder föder inre mognad och kreativt tänkande, som är bra för deras utveckling.

Alla behöver vi skapa inre rum för självreflektion. För det ges allt mindre tid mot bakgrund av:

Starkt styrande ’valfrihet’ som skapar tidshets, överkonsumtion och ständigt behov av mer arbete och mer pengar. En slavsituation inträder i jakten på ”lyckan”. Hur mäter man lycka och livskvalitet?

Påstående: Livskvaliteten var som högst på sextiotalet. Grundkonsumtion är ett måste. Överskrids behovstillfredsställelsen planar lyckokänslan ut. Överflödssamhället skapar inte livskvalitet.

Ekonomerna, med vissa undantag, värderar allt i pengar.

Vår tids motto som tidigare var: ”Köp, slit och släng” har i dag utbytts mot enbart ”Köp och släng”, vilket skapar större behov av tillväxt för mer ekonomisk vinning.

Vi måste vakta våra källor till glädje och hopp! I det lilla landet Bhutan försöker man byta värdemätaren bruttonationalprodukten till bruttonationallyckan.

I Sverige av idag förs ingen debatt om tillväxtproblematiken som i flera andra länder i Europa. I Frankrike ställs frågan ”Vad gör vi nu”?

Det finns en viss insikt även bland Svenska beslutsfattare och politiker om problemen med ständig tillväxt—”åtminstone i bastun” som Birger Schlaug uttryckte det.

Ännu gäller dock: Skynda, skynda, mera fart på tillväxten. Betr. Konsumismen gäller det att uppmuntra till att tänka med magen. Begreppet ”Rättvist miljöutrymme” räknas fortfarande som kontroversiellt och skapar förmodligen inte framstegsvänliga vibrationer.

Ekonomismen är som Vodoo! Under ett nytt bra uttryck ”Medvetenskap” kan frågan ställas: : Vad går livet ut på? Ska vi bara vara lyckliga idioter? Vad är egentligen en människa?

I det samhälle vi är med att bygga bryr vi oss mycket litet om den frågan. Huvudsaken är att ett

ekonomiskt flöde kan skapas runt våra liv som ger oss arbete och pengar.

Ett intressant och hoppingivande initiativ och som ansluter bra till våra kulturkaféers grundtema om tillväxtslaveriet har tagits av ett antal kända miljö och framtidsengagerade personer och är ”Uppropet Steg 3”. Mer går att läsa där om och anmälan om stöd kan göras via www steg 3.se.

En sammanfattning: Vad har dessa fyra kulturcaféer givit som tillskott till den samhällsdebatt som måste föras om världen och vår framtid? Är vi på väg mot eller bort från något? Sprider våra samtal och tankar ringar på vattnet till att närma oss rätt åtgärder för jordens bästa?

Hur ska en hållbar livsstil se ut? Hur ska jordens mångfald av liv räddas undan de ökande människoskarornas ständiga krav på mer ägodelar och bekvämlighet?

Undertecknad Kurt Gustafsson funderar: När ska vi låta naturens stimulerande utbud för våra sinnen ge våra jagade själar mera ro och förnöjsamhet? När ska våra enskilda  korta liv få tid att blomma i en samhällsanda av värn och vård av jorden vi ärvde?

Vi vill gärna avsluta denna lilla sammanställning med ett citat :

1972 inledde Olof Palme FN:s miljökonferens med orden: ” När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den”.

Kurt Gustafsson  Gunilla Winberg

RESA MOT NORR – rapport från FIVH:s utsända Gunilla Winberg och Kurt Gustafsson

 

På tåg genom ett höstfärgat landskap. Det var torsdag och dag sju i oktober. Gävle var första anhalten på vår Norrländska resa.

Vår värd på plats. Torild Dahlgren mötte oss för färd till sitt hem, ett vackert hus fyllt av skönlitteratur från verksamma år som lärare. I ett till ombonad gäststuga ombyggt uthus ( i närkontakt med grannens tupp och hönor) blev vi inlogerade.

Till ett kvällsmöte hade Torild bjudit in några i staden verksamma personer för att diskutera tillväxtproblematiken . Ingen tveksamhet rådde om att temat är viktigt och att vi alla måste hjälpas åt att få till stånd en omväxt mot en mer hållbar kultur.

I Gävle var det just den veckan miljövecka och man hade ett projekt på gång som kallades ”gröna gaffeln”, som gick ut på att få människor att äta mer vegetariskt genom att övertyga restaurangerna om att en dag i veckan servera enbart vegetariska rätter. Över huvud taget koncentrerades samtalet kringmatkonsumtion som en inkörsport till en förändrad livsstil, särskilt viktigt är att medvetandegöra oss konsumenter om tillsatser i maten och det vettiga i att äta mer vegetariskt. Gävle kommun ger dessutom stöd till närodlade frukt- och grönsaker. - Omställning – Sverige är också aktivt både i Gästrikland och Hälsingland, fick vi veta.

Nästa dag, efter en av Torild guidad kulturvandring längs Gavleån, besökte vi Lyktan, den redan 1986 instiftade Alternativboden (numera Världsbutiken) där FIVH är en av medlemsorganisationerna. Vi fick en genomgång av den imponerande verksamheten och passade på att uppdatera vårt informationsmaterial.

På stadsbiblioteket, svenska kyrkan expedition m.fl. offentliga platser fick vi möjlighet att lägga ut vårt material i Vi måste frigöra oss från tillväxtslaveriet innan det var dags och ta farväl av vår värd i Gävle oss bege oss norrut mot Hudiksvall.

Eva Bovin, från Frägsta kulturgård med ett förflutet som kärngård, mötte oss vid tåget för en resa genom ett svindlande vackert kulturlandskap ut till Frägsta gård med anor från 1600-talet vackert beläget vid Rolfstaån. ( för bild och mer information se www. fragsta.se) Byggnaderna har inretts smakfullt med möbler typiska för en Hälsingegård och fungerar numera som konferenscenter.

På söndagarna bedriver Eva caféverksamhet i ett av husen. Denna söndags vackra men kyliga väder lockade dit flera besökare till en skön kaffestund framför brasan i den stora öppna spisen. Så även oss efter en långpromenad i soligt väder till Forsa kyrka längs slingrande vägar genom ett kuperat kulturlandskap med Rolfstaåns blå vatten som följeslagaren En vandring som till och med utlöste ett lätt poetiskt alster:

Landskap med sol, Kall nordlig vind, Gula dansande löv, Höstens blå himmel, Vägen till byn, Granen och stenarna, Ögon speglande glädje, Vandrande på väg, Hem eller bort, Bort eller hem, Frågor utan svar, Liv som liv, Då och nu, Nu och då, Tid av lycka. (K.G.)

Söndag eftermiddagarna på Frägsta ägnas åt Filosoficaféer. Den här söndagens tema var Tillväxtslaveriet.

Vi var sju personer som efter vår inledning livligt diskuterade olika aspekter av tillväxten och hur den kan begränsas till exempel genom kortare arbetstid och virtuellt resande för att spara energi och tid. Vi tog också upp slöseriet med mat och annat som kastas i alldeles för stor omfattning. - En hemsida har inrättats för att i stället uppmuntra till ombruk - www-syndattkasta.se

Andra positiva tendenser: konsumtionen av rättvisemärkta varor ökar. Nordanstig kommun har deklarerat sig GMO-fri. – Medlemmarna i gruppen har goda kontakter med kommunledningen i Hudiksvall, som lär vara en ekokommun utan att någon riktigt visste vad det innebär.

Avslutningsvis kom man fram till att den här typen av möten är viktiga för att vässa argumenten och stärka varandra i det viktiga omställningsarbetet framöver.

På vägen från Frägsta gård följande dag stannar vi till på Forsa Folkhögskola för ett kort inplanerat möte med Lars Berglund, en av lärarna där. En stimulerande träff som resulterade i att han utifrån vårt material kommer att lägga in tillväxtproblematiken i sin samhällsorienterande undervisning. Eleverna medverkar själva i kursuppläggningen från i déer, tankar och problem i tiden.

Vår uppfattning är att folkhögskolorna nog är vår starkaste inkörsport i arbetet mot tillväxtslaveriet.

I Östersund, efter en vacker, solig höstresa, togs vi emot av vår styrelsekamrat Gustaf Jilker, som hade ordnat boende för oss i sitt kvarter. Vi fick också tips på personer och föreningar värda att söka upp. Till några av dem hade Gustaf i förväg skickat information om vårt besök.

Dagen därpå deltog vi alla tre i invigningen ute på Frösön av årets smaklustmässa Saerimner arrangerat av det Nationella Resurscentret för Mathantverk Eldrimner. I tre dagar skulle där hållas föreläsningar och diskussioner om det småskaliga mathantverkets ädla konst.

Även här fick besökarna tillfälle att bekanta sig med våra tankeväckande broschyrer.

Höstens kyliga blåsiga gråväder slog till på allvar under vår vistelse i Östersund. Man kunde ana vinterns ankomst och vi hade gärna velat ha tjockare klädesplagg. Ett vitt snötäcke kunde redan ses på Oviksfjällets topp.

Eftervalstrassel i de politiska leden medförde tyvärr att längre möten om tillväxtslaveriet var svåra att åstadkomma. Intresset och förståelsen var dock påtaglig och kan kanske längre fram i vinter resultera i något samordnat möte.

Mycket av vårt broschyrmaterial lyckades vi ändå fördela på många intressanta publika platser som bibliotek, föreningsgårdar och kyrkliga lokaler. På ett ställe överraskades vi av att våra foldrar redan fanns på plats i informationshyllan. Någon vi besökt dagen innan hade tydligen velat hjälpa oss i vårt uppdrag.

Med en viss känsla av att vi kunnat göra mer, men ändå sporrade av den entusiasm och värme vi mött var det dags att avsluta Resan mot Norr. Torsdagen 14 oktober lämnade vi Östersund för den här gången. En skön vilsam tågresa genom ett solbelyst landskap förde oss söderut. ”Vi vore vid pass sextiden om aftonen välbehållna tillbaka i Hufvudstaden.”

Kurt Gustafsson och Gunilla Winberg

 

Resebrev från FIVH:s egna agitatorer mot Tillväxtslaveriet
På Öland och i Småland 28 – 30 juni 2010

Efter att ha spritt information om Tillväxtslaveriets vådor på Landsbygdsriksdagen i Sunne i början av maj och i utkanten av Örebro, på Naturbruksgymnasiet Kvinnerstaskolans stora demonstrationsdag något senare och planerat in ett arbetsmöte på Åby gård 7/8, var det så dags för en resa till Öland och Småland i samma syfte.

 

En strålande sommardag i slutet av juni gav vi oss in i Kalmar centrum på jakt efter Miljöpartiets kontor. Där träffade vi på Thomas Stjernquist, som lyssnade intresserat till vårt utlägg om tillväxtslaveriet och vad vi kan göra för att stimulera människor till att överge sin överflödskonsumtion som ju kräver en tillväxt som hela tiden tär på jordens resurser och i stället finna glädje tillsammans med andra i ett samhälle med nedväxt elleromväxt.

Thomas berättade om flera intressanta projekt, som han varit med om att starta i Kalmartrakten. Bland dem ett mycket spännande om ekologisk mat i skolorna i regionen (www.ekomat.org).

Vi kom överens om att regionala möten ang. tillväxtslaveriet och kampen mot det vore en bra sak. På sådana möten skulle många olika slags personer delta, som delar en gemensam vision av ett småskaligt, lustfyllt samhälle, där vi människor hjälps åt att skapa ett hållbart och gentemot naturen och varandra varsamt sätt att leva.

Innan vi drog vidare gjorde vi ett kort stopp i Världsbutiken och på Kalmar slotts fästningsvallar för att blicka ut över vårt nästa mål: Öland.

På ”solen och vindarnas ö” hade vandrarhemsrum bokats i Ottenby nere på sydspetsen. Kvällen var ljum och svalorna gjorde sina blixtdykningar runt omkring oss, där vi vandrade fram genom den för Öland karaktäristiska radbyn i det sneda solljuset på jakt efter det enda kvällsöppna caféet.

Kvällen avslutades med ett besök vid den imponerande Långe – Jans fyr ( Sveriges högsta fyrtorn 42 meter, uppfört 1785), som hårt utsatt för väder och vind, ändå tryggt blickar ut över Östersjön. I detta eldorado för fåglar hade, trots lågsäsong ett hundratal arter setts under den föregående veckan. Vid vårt besök gungade endast ett tjugofemtal svanar i fyrens närhet, för att söka nattvila, gissade vi.

Följande dag var det dags att iklä sig agitationsrollen igen. Två kärngårdar stod på programmet – Solgårdens gästhem i Segerstad och Solberga gård i Köpingsvik. Mellan de två hann vi med ett kort besök på Eketorps fornborg på Alvaret.

Styrkta av positivt bemötande och starka skönhetsupplevelser, lämnade vi Öland med destination Fågelfors vandrarhem strax utanför Virserum, som var nästa anhalt på vår resa.

Vägen dit gick via Högsby, sagolikt vackert beläget på en rullstensås med milsvid utsikt, där den nuvarande Storgatan utnämndes till Kungsväg – en kunglig ridväg mellan Kisa och Kalmar – av Gustav Vasa 1559.

Varför var Virserum målet för vår färd? Från början hade vi hoppats på att kunna kombinera ett möte med några FIVH:are och Kärngårdsfolk kring hur vi kan frigöra oss från Tillväxtslaveriet med ett spännande seminarium kring Nödvändighetens Arkitektur – om Framtidens boende. (Seminariet ägde rum som planerat, men utan vår medverkan pga av för oss alldeles för hög deltagaravgift)

Samtidigt pågår i Virserums konsthall (Virserum ligger i hjärtat av det småländska träriket, där en gång 85% av invånarna arbetade inom möbelindustrin) just nu flera ytterst angelägna utställningar under samlingsnamnet TRÄ 2010, där vi koncentrerade oss på den problematiserande och provocerande delen kallad OM VI VILL! – Kyssar, prylar, allvarliga frågor och stora möjligheter som bla handlar om dagens ojämlika värld och vart vi är på väg om vi inte byter spår (Utställningen pågår fram till 19/09 och kommer därefter att gå på turné i Sverige, Norden och Europa) Vi kan verkligen rekommendera ett besök, som bör avslutas med separatutställningen Blod, slöjd och dårar, där filosofiska träkonstnärer delar med sig av sina finurliga skapelser och tankar om konstens möjlighet att utgöra en motkraft till konsumtionssamhällets hets.

Medlemmarna från FIVH och Kärngårdar hade inte möjlighet att komma, däremot fick vi glädjen att träffa Carina Littorin och Irene Ruhe från MP i Hultsfreds kommun.

Sittande utanför den futuristiska konsthallen fördjupade vi oss i tillväxtproblematiken och vad den nästan hysteriska överkonsumtionen gör med oss människor. Vi talade också om Thomas Stjernquists idé om regionala träffar för att utkristallisera gemensamma visioner om ett annat samhälle, som kan hjälpa oss att våga kasta loss från dagens förkrympta människoideal.

Innan det var dags för oss att lämna Virserum besökte vi det gamla möbelindustrimuséet, där en liten fors drev runt ett vattenhjul som i sin tur brukade driva en såg på ett mindre sågverk. En teknik som numera anses föråldrad, men kanske behöver vi se med nya ögon på äldre tiders småskaliga lösningar? Många av dem tål att tas till heder igen.

Nästa resa hoppas vi ska bli av i oktober och gå norrut. Vi hörs igen efter den turen!

Med varma hälsningar! Gunilla Winberg och Kurt Gustafsson