Girighet kontra solidaritet

I alla stora städer, så även i Stockholm händer det mycket, av skiftande karaktär. En av de händelser som ännu inte släppt taget om mig trots att ett par månader har gått, är följande: I skydd av nattens mörker har någon med onda avsikter givit sig ut på en centralt belägen strandpromenad på Kungsholmen, populär att vandra längs och med en bedövande vacker utsikt över Mälaren och Söders taggiga silhuetter.

Hatobjekten för denna person är sex magnifika pilträd, en del av en längre allé av träd, men det är just de här sex som är till missnöje, eftersom de har fräckheten att skymma sjöutsikten från en av lägenheterna i det välmående bostadshuset på andra sidan gatan. Gift har anskaffats och injiceras i trädens stammar med det för förövarens sätt att se, önskade resultatet: De dör.

Detta hände i somras, då många var bortresta. En intressant debatt har sedan blossat upp: Vad kan detta nya beteende vara tecken på? Ja, förövaren är inte gripen, så vi spekulerar bara förstås, men man kan gissa att personen i fråga bokstavligt talat har betalat en förmögenhet för sin lägenhet på Norr Mälarstrand och då anser sig han/hon ha rätt att ta för sig av utsikten och inte låta sig nöja med en beskuren version. Ett sådant resonemang låter troligt och på många sätt skrämmande, eftersom det avslöjar en total brist på solidaritet med oss andra, i det här fallet alla vi som njutit av de vackra träden vid våra promenader och med Stockholm stads tjänstemän som med våra skattemedel underhåller och förskönar staden.

Personligen tror jag att den individualism som reklambudskapen och samhällets kommersialisering generellt medför, är till stor skada för oss människor, när vi reduceras till  att vara enbart konsumenter. Detta gäller också den så kallade  samhällsandan – det samhällsfördrag som alla medborgare har ingått med varandra och med våra representanter i regering och riksdag, där vi kommit överens om att samarbeta enligt de lagar och förordningar som stiftats av våra folkvalda.

En människa som inte känner solidaritet med sina medmänniskor och med samhället i stort och varken upplever sig kunna eller vilja erövra rollen som aktiv medborgare, utvecklas lätt till konsument, i vår del av världen.  Då slår girigheten gärna till och man vill ha mer än sin rimliga andel, för att skryta och briljera med och kanske fly bort från verkligheten.

Det är absolut livsnödvändigt att åter bygga upp tron på solidariteten mellan människor för att samhällsväven ska hålla för alla påfrestningar som den utsätts för. Vi måste visa generositet mot varandra och tro på att vi tillsammans ska kunna skapa en fredligare värld, där jordens resurser fördelas rättvisare och där girigheten bekämpas på alla nivåer i samhället.

Den största girigheten finns hos de banker, som gör våghalsiga investeringar, ofta med våra pengar, på jakt efter de stora klippen och de ansiktslösa multinationella storföretagen som förstör miljön och människors hälsa i sitt hänsynslösa begär efter allt större vinster.

För att orka sträva vidare i kraftig motvind, behöver vi eldar att värma oss vid. Här till höger i form av några verser ur Wolf Biermanns underbart trotsiga dikt Ermutigung (Uppmuntran) som kan ge oss mod och kraft att fortsätta arbetet för en mänskligare värld och en solidarisk livsstil.

Gunilla Winberg

Nej, låt dig ej förskräckas

i denna skräckens tid:

De hoppas ju på detta,

att innan kampen börjat,

vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.

Ne, låt dig aldrig kuvas,

du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas

i denna tysta tid,

en dag ska marken grönska,

då står vi alla starka,

då är den här vår tid.

Svensk tolkning: P.O. Enquist och Caj Lundgren

”Kärleken ska segra” menar Erik Dammann - Spridda anteckningar från firandet av hans 80 - års dag på Litteraturens hus i Oslo 9 maj 2011

Det är en av dessa fabelaktigt vackra nordiska försommardagar. Jag anländer till Oslo

just när arbetsdagen har slutat för de flesta och gaturestauranger och caféer fylls med alla slags människor, lyckliga över att ha sluppit ut från mörka kontor och fulla t-banetåg.

Till Oslo har jag kommit för att delta i firandet av Erik Dammanns 80- års dag. – I det f.d. lärarinneseminariet, som omvandlats till kulturhus – beläget alldeles intill Slottsparken, börjar gästerna samlas.  

Det blir många kära återseenden innan festföremålet självt (ovetande om den stora ansamlingen släktingar och vänner) tillsammans med hustru Ragnhild, träder in i salen, där vi, cirka 200 personer – reser oss upp och sjunger födelsedagsvisan. Det är en mäktig hyllning och Erik ser märkbart tagen ut.

Därefter följer ett noggrant planerat program, där släktingar och vänner under några korta minuters anföranden (strikt kontrollerade av ordförande i FIVH:s styrelse) ger oss några glimtar av sina relationer till Erik. Då och då avbryts de strömmande orden av musik och sång. Den mest hjärteknipande är en barnkör från en Montessoriskola, som sjunger Lillebjörn Nielsens ”En himmel full av stjerner”. Den sången sjöngs redan i Nadderudshallen 1972, då boken Framtiden i Våra Händer presenterade för första gången inför en publik på över 1000 personer. - Några stillbilder därifrån visas till allmänt jubel.

Kvällen på Litteraturhuset utvecklas till en varm familjefest, om än i något större skala än normalt. Hustru Ragnhild, som starkt ogillar att tala offentligt, säger ändå några kärleksfulla ord, bland annat att Erik redan 1952 hade börjat fundera på den bok som skulle publiceras först tjugo år senare.

Sedan följer en kavalkad av uppskattande ord från ett femtontal talare. Bland dem:

• Sissel Mörk, framstående poet med starkt samhällsengagemang: - ”Erik är vår tids viktigaste varsel.” säger hon. Sissel läser egna dikter och slutar med Inger Hagerups ” ”Var utålmodig menniska, sett dina egna spor, det gäller vårt korta jordeliv, det gäller vår jord”…

• En kvinnlig biskop berättar med stark inlevelse om hur hon hela sitt liv strävat att följa Eriks ’förvaltartanke’ och ’kärleken till nästan’.

En av ’höjdarna’ bland gästerna är Kåre Willoch, den f.d. högerledaren. Sedan många år är han nära vän till Erik. (Bland mycket annat stödde han Forum för Systemdebatt, (som var aktivt för cirka tio år sedan). Han är en skicklig och roande talare som får oss att skratta. Apropå obalansen mellan förbruk och resurssparande säger han: - Vi cyklar till jobbet och flyger sedan till Bangkok på semester! - Men även om vi är ambivalenta i vår hållning,, så är våra ”gröna”krav viktiga för att förmå politikerna att arbeta i riktning mot en hållbar utveckling.

Jurgen Randers, medförfattare till boken ”Tillväxtens gränser” som också publicerade 1972, hyllar Eriks konsekventa hållning genom alla år. Hans budskap om en rättvisare fördelning av jordens resurser och en solidarisk livsstil har inte l korrumperats.

Niels Meyer från Danmark tar upp Gunnar Wetterbergs tankar om en Nordisk Förbundsstat¹ och föreslår att huvudstaden i denna nya nordiska sammanslutning ska bli Oslo och dess första president Erik Dammann.

Under kvällens gång framträder också den äldste sonen Renn (Familjen har fem egna barn, ett tiotal fosterbarn och ett antal barnbarn) och ett av barnbarnen och berättar om hur det var att växa upp i närheten av en så pass kontroversiell person som Erik varit och fortfarande är – en nyttig erfarenhet är de ense om, där samhällsfrågor om rättvisa och orättvisa levnadsvillkor tidigt kom in i deras liv.

Erik Solheim, nuv. miljö- och utvecklingsminister hyllar Erik (via videolänk) som en stor inspiratör och visionär. Framför allt beundrar han Eriks konsekventa sätt att leva som han lär – vilket många andra talare under kvällen också underströk.

Sedan var det dags för Eriks redaktör hos Aschehoug, som gjorde en fin genomgång av Eriks samtliga publicerade verk och prisade Erik som varande Norges mest framstående sakprosaförfattare.

Till slut vill Erik ändå tacka oss alla även om han normalt inte gärna pratar i större församlingar.

Han berättar hur han kände en stor kärlek strömma mot sig, när han och Ragnhild gjorde entré i salen. - Erik börjar mer och mer tro att bristen på empati och medkänsla eller med ett annat ord - kärlek - skapar de stora problem som vi har att brottas med i dagens samhälle. Konkurrensen och tillväxten är de farligaste motståndarna till empatin, medkänslan och solidariteten mellan oss människor. För att skapa ett fredligare, rättvisare, hållbarare och mer solidariskt samhälle, måste vi alla kämpa för att stärka våra öppna kärleksfulla relationer till varandra och till allt levande på vår jord.

Gunilla Winberg

Ordförande i FIVH