De rika stjäl från de fattiga

Begreppet "ekologiska fotavtryck" utarbetades av forskargruppen Redefining Progress under ledning av den schweiziske forskaren Mathis Wackernagel.

Senaste rapporten 2003 använder en ny förfinad mätmetod med färskaste möjliga data från FNs jordbruksorgan FAO och klimatorganet IPCC.

Begreppet "ekologiska fotavtryck" utarbetades av forskargruppen Redefining Progress under ledning av den schweiziske forskaren Mathis Wackernagel.

Senaste rapporten 2003 använder en ny förfinad mätmetod med färskaste möjliga data från FNs jordbruksorgan FAO och klimatorganet IPCC.

Mänskligheten idag använder sig av biologisk produktivitet och ekosystemens förmåga att suga upp avfallsprodukter till en nivå som ligger 20 procent över systemens förmåga att förnya sig.

För tillfället äter vi upp naturkapital, istället för att leva på avkastningen. Detta förhållande riskerar att förvärras i takt med att antalet människor på Jorden ökar till 10 miljarder de närmaste 3-4 årtiondena. Enheten man använder sig av är en "globalhektar", det vill säga en hektar med den genomsnittliga globala biologiska produktiviteten. Vissa delar av världen tar mycket stora sådana arealer i anspråk för att upprätthålla medborgarnas levnadsstandard, medan andra tar mycket mindre i anspråk.

Mänsklighetens sammanlagda ekologiska fotavtryck år 1999 (det senaste året för vilket data finns tillgängliga) uppgick till 2,3 globalhektar per capita.

Jordens totala kapacitet för biologisk produktion (biokapacitet), uppgick samma år till 1,9 globalhektar per capita. Ekologiska fotavtryck använder sig av samma metod som den indiske forskaren Anil Agarwal (nu tyvärr död i förtid) tillämpade på utsläpp av växthusgaser redan under 80-talet. I ett slag visades då den totala orimligheten i att kräva lika stora nedskärningar från i-länder som u-länder. En indier tog oerhört liten "plats" i världen, jämfört med framförallt en amerikan, men också en europé, ur växthusgassynpunkt.

Samma sak visar sig nu för de ekologiska fotavtrycken. USAs ekologiska fotavtryck utgör 9,7 globalhektar per capita. Det är nästan dubbelt så mycket som landets egen biokapacitet, vilken ligger på 5,3 globalhektar per capita. Lägg märke till att USA således redan från början är ett biologiskt rikt land, med en biokapacitet som är nästan tre gånger så stor som det globala genomsnittet 1,9 globalhektar per capita. Likväl åstadkommer landet det i särklass största underskottet i världen - 4,4 globalhektar per capita - vad gäller förmågan att klara sig på sina egna resurser (med ett enda litet undantag; Belgien och Luxembourg sammantagna uppvisar faktiskt ett underskott på hela 5,6 globalhektar per capita).

Det intressanta är att länder förstås också uppvisar överskott. Största överskottet har Nya Zealand med 14,3 globalhektar per capita, därefter kommer Australien med 7 globalhektar per capita. Andra överskottsländer är Brasilien (3,6), Bolivia (5,4) och Canada (också 5,4) för att nu bara ge några exempel. Även Sverige ligger faktiskt på ett litet plus (0,6), liksom Ryssland (0,4). Klart är att per capita-måttet premierar länder med låg befolkningstäthet, eftersom det då finns stora arealer som kan suga upp koldioxid också från andra länders befolkningar, vilket är en tillgång ur global rättvisesynpunkt.

Anil Agarwals per capita-mått för utsläpp ledde en gång till tanken om en global "rätt" till ett visst mått av utsläpp (som ligger inom ramarna för biokapaciteten), och sedan i ett andra steg till tanken om att man faktiskt skulle kunna handla med dessa fiktiva utsläppsrätter. Det är idag en realitet i förhandlingarna om nedskärning av klimatförändrande gaser.

Riktmärket 1,9 globalhektar per capita är litet snällt tilltaget, eftersom den faktiskt inte inkluderar något utrymme alls för de naturliga ekosystemen själva. Man brukar räkna med att minst 12 procent bör avsättas till detta, vilket leder till att ramen i själva verket bör vara 1,7 globalhektar per capita.

Denna ram kommer också att krympa under de närmaste årtiondena i takt med den del av befolkningsutvecklingen som är oundviklig. Det kommer alltså att bli svårare att uppnå hållbarhetsnormen ju längre tiden går.

Rapporten konstaterar att även om man inte räknar med någon ökad utarmning av de biologiska systemens produktivitet så kommer det tillgängliga utrymmet att sjunka till 1,1 globalhektar per capita när Jordens befolkning om några årtionden uppgår till de 10 miljarder man förväntar sig.

Så här görs beräkningarna

Fastän metoden att beräkna ekologiska fotavtryck förfinats avsevärt i den senaste utgåvan mäter den fortfarande mycket enkla saker, nämligen den biologiskt produktiva areal (över hela världen) som går åt för att försörja ett lands invånare med mat och virke, areal för bostäder och vägar, samt areal som går åt för att suga upp växthusgaser. Konsumtionen av icke-förnybara resurser som mineraler mäts enbart i den grad som själv utvinningen och transporten ger utsläpp av växthusgaser. Dessa är också de enda utsläpp som räknas. Således räknar man ännu inte med varken fast avfall eller utsläpp av gifter som PCB och radioaktiva ämnen. Inte heller tar man med behovet av vatten för odling, städer och industri. En av de största förändringarna i den nuvarande utgåvan gäller fiskets ekologiska fotavtryck. Här har man fingraderat de olika nivåerna av biologisk produktivitet i haven och nu även inkluderat fiskodlingar på land.

Det ekologiska fotavtrycket mäter ett lands resursförbrukning genom att till landets egen produktion lägga importen och sedan dra ifrån exporten. Enkelt uttryckt: Nettokonsumtion = produktion + import - export.

Uppgifter har samlats in för hundratals produktgrupper, såsom spannmål, timmer, fiskmjöl, kol och bomull. Siffrorna översätt till globalhektar genom att dividera den totala konsumtionen inom varje kategori med dess motsvarande ekologiska produktivitet (avkastning). Vad gäller koldioxidutsläpp divideras de totala utsläppen med skogsarealens förmåga att suga upp sådana utsläpp genom tillväxt. För exempelvis köttexport beräknas den mängd spannmål och energi som krävs för att producera ett ton kött. Detta översätts till den motsvarande biologiskt produktiva areal som krävs för produktionen, och så dras den siffran från exportlandets ekologiska fotavtryck, medan importländerna får sina ekologiska fotavtryck ökade i motsvarande grad.

Data för 146 länder ryms i den aktuella rapporten (som bara är på 14 sidor och mycket lättläst). De fjorton sidorna i den nu aktuella rapporten utgör en fascinerande introduktion till ett område som kan komma att bli avgörande för att utforma verkliga policyåtgärder (med mätbara framsteg inom givna tidsramar). Jag rekommenderar varmt att den intresserade tar hem rapporten för egen läsning.

© 2009 FiVH | producerad av Eclipse Media