Det goda är det nödvändigas fiende.

Jag har funderat på vad som skiljer min syn på klimatfrågan från attityden hos andra klimatengagerade människor och rörelser. Jag vill formulera ett grundläggande problem: Det goda är det nödvändigas fiende. Vi som är engagerade lägger vår energi på handlingar som i och för sig är nyttiga men inte leder till målet, istället för att tänka efter vad som faktiskt är nödvändigt för att undanröja klimathoten.

Det handlar om några olika frågor:

Korrekta mätvärden
Henning Rodhe sa 1989 att vi behöver minska globala CO2-utsläpp med 70 % till 2020 för att stabilisera CO2-halten vid 400 ppm. Sedan har utsläppen ökat med 25 % vilket gör att minskningen måste bli mer än 80 %. Dessutom har man nu kommit fram till att halten ej får överstiga 350 ppm om vi skall vara säkra för en självförstärkande utveckling. Eftersom CO2-halten i dag är 387 ppm är vår situation mycket kritisk.
Alla aktörer jag känner till  Kyrkan, SNF, FN-förbundet, MJV, Klimataktion, debattartikel med forskare och kulturpersoner  anger en minskning med 40 eller 50 % till 2020. Jag menar att alla dessa aktörer beter sig ansvarslöst eftersom en allmänhet har rätt att förvänta sig att man kan lita på dem.

Konkret politisk handling
Den kvantitativt största faran idag utgörs av Kina (och Indien), där människorna drömmer om den egna bilen och andra uttryck för en västerländsk livsstil, och USA som är förebild för dessa länder och som uttalat att ”det amerikanska sättet att leva, är inte något som kan bli föremål för förhandlingar”.
I det läget menar jag att Sveriges roll  om det till äventyrs kan lyckas  måste vara som ett världssamvete i konkret handlande. En nation som visar att ett utvecklat industrisamhälle radikalt kan ändra sitt livssätt när en kritisk situation kräver det. Vi måste omedelbart befria oss från bilsamhället, flyget och djurindustrierna genom demokratiskt fattade politiska beslut.
De aktörer jag beskriver ovan sträcker sig inte längre än att sätta upp mål för Sverige, egentligen utan att ha en konkret plan för hur detta skall förändra den globala verkligheten.  Våra samtal måste handla om hur Sverige kan spela en så effektiv roll som möjligt i kommande klimatförhandlingar, för att åstadkomma radikala förändringar i de länder som utgör störst klimathot.

Rädda demokratin
George Monbiot har i sin bok ”Heat” ett kapitel ”Denial industry”. Det beskriver hur oljeindustrin genom att skapa ”vetenskapliga institutioner” och sprida påståenden som strider mot etablerad samsyn hos forskarna  detta understött av en mycket stor informationspotential  under åtminstone tjugo år skapat en uppfattning hos politiker och allmänhet att klimatvarningarna kan ifrågasättas.
Denna ”förnekelseindustri” är bara den mest utmanande delen av en påverkansindustri som innehåller reklam, dominans över medierna, lobbying gentemot politiker och andra mindre tydliga komponenter. Om vi inte ser hur denna riktade påverkan i grunden skadar den demokratiska processen kan vi inte förstå varför det är så svårt att fatta de beslut som skall rädda livet på jorden.
Tänkvärt är att Vaclav Havel beskrev tillvaron i sitt kommunistiska Tjeckoslovakien som ett liv i lögn (En dåre i Prag). Detta avsnitt avslutade han med att konstatera att den västerländska marknadsekonomin på ett liknande sätt skadar vår verklighetsuppfattning, men att vårt system är betydligt farligare därför att vi har svårt att genomskåda det.

En ärlig varning
En utbredd uppfattning är att man bör vara försiktig men varningar som visar det extrema allvaret i vår situation. Människor skulle förlamas av fruktan så att de inte kan tänka ut några konstruktiva handlingsvägar. Man talar om en positiv attityd eller möjlighetstänkande. Stefan Edman, som engagerat sig djupt i framtidsfrågorna säger ”möjlighetstänkandet handlar om att mycket medvetet välja synfält, pejla det som är löftesrikt, i smått som stort”.
Jag tror risken är stor att läsare, som inte har en djup kunskap om klimathotet drar denna slutsats: Om en miljökämpe som länge varnat för vår vilsna väg, på detta sätt talar om möjligheterna att lösa klimatkrisen, då kan man nog förlita sig på att våra ansvariga finner en väg. Eftersom just Stefan Edman säger ”jag känner ingen oro för den energi- och miljöeffektiva tekniken, utvecklingen är sedan trettio år snabb och mycket lovande…”, då kan man nog hoppas att man slipper riktigt drastiska förändringar i sitt livssätt.
(Jag har valt Stefan Edman som exempel för att han hör till de aktörer jag uppskattar mest, som gett många goda impulser och värdefull kunskap. Men jag tror att denna riskabla ”positivism” är utbredd inom hela alternativrörelsen och gör att våra budskap inte får det allvar som en sann beskrivning av verkligheten kräver.)
Jag menar att en ansvarsfull hållning bäst speglas i detta citat av Georg Henrik von Wright:
”Man har klandrat mig för att ha frambesvärjt undergångsperspektivet. Men jag tror att bara om vi lär oss att nyktert betrakta det, så kan vi allvarligt bemöda oss om att det inte skall förverkligas.”
Demokratin  snabb, kraftfull, relevant
Kan vi hoppas på att våra demokratier skall reagera snabbt och radikalt på en extremt allvarlig situation? Jag kan tänka på Churchills utmaning om ”blod, svett och tårar” eller Kennedys ”fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land”. Det kan inte vara sant att demokratiska beslut måste vara långsamma beslut.
Nu behöver vi som sett klimathotets allvarliga natur tillsammans uttrycka oss tillräckligt tydligt så att en allmänhet förstår vad det gäller. Vi behöver ställa tillräckligt radikala krav på våra politiker, så att de inser sitt ansvar som ledare i en kritisk situation. Det gäller att våra vanliga Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin  och för den delen Maria Wetterstrand  tar sitt ansvar som en gång Churchill och Kennedy.

2008-08-04 Sören Lagergren