Flera naturvetare och politiker har den senaste tiden varnat oss för klimatförändringar och andra faror som hotar vårt liv på jorden. Varningarna är ofta genomtänkta och allvarliga. Däremot tar förslagen till åtgärder sällan hänsyn till de svårigheter som kommer att möta varje försök till radikal omställning.

Stefan Edman och Anders Wijkman har uppmanat oss att ompröva vår tro på tillväxt. Den är en viktig orsak bakom de hotande förändringarna i jordens klimat. Få människor har bättre förutsättningar att bedöma dessa risker. Det visar de genom att peka ut ytterligare ett halvdussin faror som är lika betydande som klimatförändringen. De citerar Nicols Stern som i sin rapport framhåller att  klimatförändringen är det mest uppenbara exemplet på ”marknadens misslyckande”. Mer precist är det väl en global marknad som tillåtits dominera nationell och internationell politik som ligger bakom misslyckandet.

Då är det anmärkningsvärt att fyra av fem förslag till konkreta åtgärder syftar till att använda marknadens mekanismer för att få människan att leva på jordens

villkor: Ekonomerna skall utbildas, naturkapitalet skall ges ett relevant värde, BNP skall rensas från belopp som härrör från destruktiva händelser. Är det inte att sätta bocken till trädgårdmästare om man ändå vill förlita sig på marknaden som regulator? Det femte förslaget innebär att minska Sveriges CO2-utsläpp med 30 % till år 2015. I en artikel från 1989 visa meteorologen Henning Rodhe att vi behöver minska utsläppen med 70 % för att stabilisera CO2-halten vid 400 ppmv (att jämföras med ”naturliga” värdet 280 ppmv). Sedan dess har utsläppen ökat med 25 %. Rodhe menar också att vår svenska minskning bör vara 85 % för att tillåta en viss ökning i mindre utvecklade länder. Jag tror att vi behöver mer kraftfulla och snabba åtgärder än de som Edman och Wijkman föreslår. Viktigt är också att demokratin entydigt överordnas marknaden.

Två åtgärder vill jag föreslå som är nära knutna till marknadens synsätt:

1. Frheten för ekonomiskt starka aktörer att sprida information i yttrandefrihetens namn bör begränsas. Denna information styr både våra attityder till materiell konsumtion och politikernas försiktighet att genomföra de begränsningar vårt klimat kräver. Yttrandefriheten är till för att i möjligaste mån ge varje människa en röst.

2. Äganderättens absoluta okränkbarhet bör upphävas. Om fattigdomen och alla dess följder skall utrotas måste förmögenheter fördelas enligt demokratiska beslut där även de fattiga länderna har ett relevant inflytande.

Det är tid att peka på att dessa två frågor väl strider mot marknadsekonomins praxis, men att de inte utgör ett hot mot demokratin. Tvärtom, marknadens aktörer är enligt sina spelregler primärt intresserade av framgång för den egna verksamheten, inte för en påverkan på miljön som kan visa sig om ett par årtionden. Om de ges frihet att använda stora resurser för att påverka inställningen hos de människor som, i våra demokratier, skall fatta de obekväma men nödvändiga besluten om vår framtid, då är risken stor att åtgärderna blir just så halvhjärtade som de Edman och Wijkman föreslår. Men kan vi verkligen så oförberett föreslå en så radikal samhällsförändring? Det är ju först den senaste tiden vi hört dessa allvarliga varningar?  Det är femtio år sedan Harry Martinsson gav ut Aniara, en varning till en mänsklighet som förstör den enda jord vi har att leva på. När han upplevde hur hans varning ignorerades sammanfattade han sin syn: ”Det ohyggligaste med människorna är att de inte vågar tänka. Om de verkligen tänkte ut konsekvenserna av den verklighet de lever i, skulle de dö av skräck eller förändra världen.”
2007-01-12

Sören Lagergren