Ta bort koldioxid ur luften - gräv ned kolet i jorden

Det finns för mycket koldioxid i luften. Det leder till klimatproblem. Eftersom halten redan nu är för hög är lösningen inte att minska utsläppen. Inte ens när alla utsläpp upphört ger koldioxidhalten klimatproblem som är mindre än nu. För att minska klimatproblem måste den totala mängden koldioxid i atmosfären minska. Lösningar som bara leder till att ökningen minskar räcker alltså inte.

Naturligtvis är det klokt att minska mängden transporter, använda energisnålare transportmetoder, minska mängden energislukande maskiner, förbruka mindre, producera mer närskaligt. Om man vill motverka effekterna av de svikande tillgångarna på fossila bränslen är detta exakt vad man skall göra. Men det räcker inte om man vill minska klimatproblemen.

Att ta bort stora mängder av en gas som det bara finns knappt fyra deciliter av per kubikmeter är tekniskt och energimässigt oerhört besvärligt. I all synnerhet om den är osynlig, luktfri, inte särskilt giftig och inte gärna reagerar med något.

Om det dessutom är fråga om att bli kvitt 3 000 000 000 000 000 ton, som det är fråga om när man vill minska andelen koldioxid i atmosfären från 0,36 % till 0,30 %, då måste man ta till rejäla, snabba, enkla och billiga metoder. Det finns tekniska lösningar för att ta bort koldioxid från atmosfären. Gör man mycket koldioxid kan man ta bort det i samband med förbränningen av olja, gas eller kol och stoppa tillbaks det i tomma oljekällor, som vi får allt fler av. Man kan också omvandla det till kalksten med hjälp av särskilda filter vid skorstenarna, utveckling pågår. Eller pumpa ned det djupt i havet för att det skall lagras där som kalksten.

Men det är ett stort jobb att bygga upp en industri som skall ta bort tre miljoner miljarder ton koldioxid ur atmosfären. För att bygga upp en sådan går det åt mycket fossila bränslen, vars användning leder till ytterligare utsläpp av koldioxid.

En lösning på problemet finns emellertid. Rakt framför näsan på oss. Växter har utvecklats för att ta upp koldioxid på just den koncentrationsnivån! Med hjälp av solenergi, inte olja, kan de extrahera de försvinnande små koldioxidmängderna ur atmosfären. Alla som har sett en växt har också sett en avancerad kemisk fabrik, utformad att använda dessa extremt utspädda råvaror.

Problemet med växter är att de dör så småningom, och då återgår koldioxiden till luften igen. Även om det tar ett par hundra år, så är resultatet detsamma: ingen minskning av koldioxiden. Och det är en minskning som världen idag är i skriande behov av.  Inte att begränsa ökningen, som de flesta klimatåtgärder går ut på.

Det finns en lösning också på detta problem. Kol i form av träkol stannar i jorden i tiotusentals år. Om man gör träkol av växter, och sedan blandar in det i jorden, så har man faktiskt tagit bort kol från luften.

Framställning av träkol är alltså en billig lösning. Metoden är väl känd från förindustriell tid. Den användes i stor skala av Brasiliens indianer, redan under förkolumbiansk tid. Om man blandar in biomassekolet i jorden kan man dessutom skapa en fet svart jord med mycket växtkraft. Samtidigt minskar man mängden växthusgaser genom att ta kol ur atmosfären. Träkol från biomassa som blandas in i matjord är stabil i tiotusentals år.

Träkol i jorden är inte ett slöseri på värdefullt bränsle. På grund av att det är så poröst, den inre ytan av ett gram kol är lika stor som tre fotbollsplaner, adsorberas växtnäringsämnen till kolet och läcker inte ut. Kolet koloniseras snabbt av mikroorganismer och växtrötter. På så sätt och gynnar det växtligheten på ett sätt som de flesta inte tänkt på.

Även om man inte bryr sig om klimatfrågan alls, kan man alltså ändå lägga kol i jorden för att få en frodig växtlighet. Indianerna längs Amazonfloden kände till detta för tusentals år sedan, långt innan européerna kom dit. De svartjordar indianerna åstadkom finns kvar än. De är eftersökta av lokalbefolkningen, dels för odling, eftersom de ger tre gånger högre skördar än urskogsjorden, men också för att grävas upp och säljas som värdefull blomjord!

Kolning är en teknik som är känd ungefär lika länge som konsten att göra upp eld. Det enklaste sättet är att göra upp en eld, och sedan täcka veden med jord. Dagens klimatproblem gör emellertid att man måste vara mer sofistikerad, eftersom växthusgaser avges vid kolningen (samma problem som vid ofullständig vedeldning). De gaser som bildas vid kolningen är emellertid brännbara, och även en enkel anläggning kan förbränna dem innan de kommer ut i atmosfären  Gaserna är dessutom värdefulla för den kemiska industrin, väl att märka i dagens begynnande fossilbränslebrist Den klimatmedvetne inser att den som släpper ut koldioxid också har ett ansvar för att ta tillbaka och binda motsvarande mängd kol. Men det räcker inte. Vi har redan för mycket koldioxid i luften. Vi måste binda mer än vi släpper ut!

Kan vi då sätta oss ned och vänta på att alla entusiastiska odlare löser koldioxidproblemen och räddar världen? Naturligtvis inte. Fler måste hjälpa till. Kanske skattebetalarna?

Nästan alla av oss betalar koldioxidskatt på ett eller annat sätt. Tanken är att skatten skall få oss att minska våra utsläpp. Men nu öppnar sig en möjlighet att ge den ytterligare effekt!

De som släpper ut koldioxid får betala skatt för att de skall minska sina utsläpp. Det vore logiskt och rättvist om vi då också betalar dem som gör det motsatta, drar ner kol i marken i stället för att släppa ut den.

Den som släpper ut koldioxid får betala ungefär 90 öre per kilo. Om man slussar dessa ören till den som uthålligt kan binda motsvarande mängd i biomassekol i matjorden så skulle det bli 3 300 kronor per ton. En lyckad odling, av t.ex. industrihampa, kan ge upp till 20 ton torrsubstans per hektar. Omvandlat till kol motsvarar det åtminstone 6 ton biomassekol per hektar. En ’negativ’ skatt på 90 öre per kilo koldioxid skulle kunna ge uppemot 20 000 kronor per hektar om det slussades till odlaren/kolaren. Till detta kommer vad man kan göra av de värdefulla pyrolysgaserna.
Skapa en fond som utsläpparna får betala till och använd den för att betala dem som tar tillbaka det utsläppta kolet och binder det uthålligt i marken!

Om sedan tillstånden att släppa ut kol kunde kopplas till att någon faktiskt tagit ned kol från luften, då skulle kolfångarna få en unik ställning i samhället. Det är kanske precis vad som behövs för att klara oss ur den nuvarande krisen.

Här har vi för första gången verkligen en chans att låta skattesystemet arbeta för miljön.

Dokumentets undertecknare:Folke Günther, FL.systemekolog, Holon Ekosystem KonsultLars Hylander, Ekonom, Docent i miljöanalys, SLUOscar Kjellberg, bankekonom, M.Agr.Sc.
Anders Linder, Arkitekt, Planetskötare