Göran Bäckstrand, Kåre Olsson, Emin Tengström

Bokförlaget Blenda

Att mänskligheten är på väg in i en oviss och kritisk situation under detta århundrade har blivit en alltmer spridd uppfattning under det nya århundradet – 2000-taket. Anledningen är växthuseffekten som fått inte bara forskarnas uppmärksamhet utan även politikernas, världsorganisationernas och massmedias. Men alltfler finner att det samlade intresset för klimatfrågan, dokumenterat  genom FN-konferenser i Köpenhamn 2009 och Cancún 2010 inte räcker. Problemen är mycket större. Det gäller världens färskvattentillgångar, tillgången på odlingsbar jord, mineralförsöjning, energiförsörjning, avskogning och utrotning av allt fler arter av växter och djur, överbefolkning och svält osv.

 

De tre författarna till boken om ”Behovet av en ny förståelse” är äldre intellektuella/akademiker som i årtionden arbetat med miljöfrågor och samhällsfrågor och nu kommit fram till att mänskligheten måste angripa alla problemen samtidigt och dessutom erkänna att det är den västerländska teknikens och livsstilens ansvar för att det ser så illa ut. De kommer fram till att det behövs att - en ny teknik, en ny livsstil, en ny politik och en ny etik – genomsyrar hela mänskligheten från vardagssamvaron till närsamhälle, region, stat och global t umgänge om en världskatastrof skall kunna undvikas.

 

Men det behövs något nytt för att en synvända skall kunna ske bland alla de grupper som kan sägas stå för problemformuleringsprivilegiet. Vad som behövs enligt författarna är, så som framgår av bokens titel en ny förståelse för människans situation i tillvaron. De går kort igenom människans självbild och sin relation till tillvaron från antiken genom den kristna medeltiden till den västerländska renässansen, världserövringen och vidare till upplysningen och det tekniska genombrottet på 1800-talet. Och där står vi alltjämt med det tillägget att den västerländska tilltron till tekniken och människans suveränitet utanför och över naturen har genom globaliseringen spritt sig över hela den modärna världen.

Det är här vi behöver börja enligt författarna. Det räcker inte med ny teknik, ny livsstil, ny politik och ny etik. För att detta skall fungera måste människan lära sig att se sig själv som en del av naturen och inse att hennes nya liv måste präglas av denna insikt när hon gör sina planer och sina val.

Författarna är övertygade om att detta är den nödvändiga vägen att undvika världskatastrofen och underbygger sin argumentering genom hänvisning till de allt fler vetenskapsmän och tänkare som tänkt i liknande banor. Samtidigt är de påtagligt ödmjuka i sin argumentering. De säger att de skulle vara glada om de hade fel, om  det vanliga tänkandet  att framtiden i form av ekonomisk tillväxt fylld av tekniska uppfinningar skulle lösa alla problem. Men de är samtidigt övertygade om att denna framtidstro är felaktig.

Bekymret med författarnas försiktiga akademiska argumentering är att and förbigår behovet av ett känslomässigt starkt engagemang, en rädsla för framtiden, en vilja att artikulera människors ångest men också en vilja att starta räddningsaktionen. Den västerländska tilltron till människans överhöghet över naturen och förmåga att med sin teknik skapa en än bättre framtid är så fastgjuten i de flesta att den är svår att rubba men den måste rubbas. Men när den rubbas,  hur blir då reaktionen.

Denna problematik saknas i boken som i övrigt på ett förtjänstfullt sätt skildrar mänsklighetens situation. Men jag tror att man behöver ta till starkare färger när man talar om framtiden. Det gäller att måla Fan på vägge, men också att söka vägar att ta hand om den ångest som en realistisk framtidsbild rimligen skapar.

Lars Norberg