Mark Lynas: Sex grader (Ordfront 2007)

Referat

Två grader och åtta år Vi får inte låta jordens medeltemperatur stiga med mer än två grader. Annars kan vi släppa loss processer vi inte kan kontrollera. Inom åtta år måste vi få våra globala utsläpp av växthusgaser att börja minska. Detta är de viktigaste budskapen i Mark Lynas bok ”Sex grader”.

Mark Lynas har lagt ned ett grundligt arbete på att undersöka vad naturvetenskapen hittills har att säga då det gäller klimatförändringen. Boken har en originell uppläggning. Förutom en inledning och avslutningen ”Att välja vår framtid” består den av sex avsnitt. De beskriver vad som händer vid en, två , tre… graders höjning av jordens medeltemperatur. Varje avsnitt är indelat i korta kapitel om olika miljöer på vår jord.

Naturligtvis är det ett skrämmande panorama som visar sig om temperaturen blir fem eller sex grader högre än idag. Ändå är det  i en mening ?det första (och andra) avsnittet som skrämmer mig mest. Det visar att vi redan är ytterligt nära en ”punkt utan återvändo” ? detta samtidigt som de tongivande rösterna i vårt samhälle talar ett helt annat språk. Nedan hänvisar jag till de avsnitt/kapitel i boken som jag citerat. Citat ur boken inom citattecken (” ”). Skaffa boken och läs  till en början ?dessa kapitel i sin helhet:

• 1o: ? Det förtorkade Amazonas (s 39). ? Arktis börjar smälta (s 41).

• 2o: ? Sura världshav (s 67). ? Korallen och istäcket.(s 75)

• 3o: ? Pliocena faror (s 111). ? Amazonas död.(s 120).
• Framtid: ? En kontroll av verkligheten (s 247). Bör jag kanske också förklara att CO2 är kemisternas namn på koldioxid och att kalksten på kemisternas språk kallas kalciumkarbonat eller CaCO3. Amazonas och ishavet

”Sommaren 2005 pågick något ytterst ovanligt i Brasiliens Amazonas (1o: Det förtorkade Amazonas). Medan temperaturen steg och regnen uteblev började tillflödena till världens största flod torka ut, ett efter ett.” Torkan blev så svår att man med helikopter fick flyga vatten till byar vid bifloder. Amazonas, vars träd inte är anpassade till torka, kan drabbas av ödeläggande bränder om torkan blir varaktig. ”… eldsvådorna där är inga naturfenomen och skogen är inte anpassad att klara av dem. Naturen startar inga bränder i Amazonas ? inte ens blixtnedslag brukar sätta eld på skogen, eftersom åskväder åtföljs av kraftiga skyfall. Istället är det människans ingripande ? särskilt de skogsavverkningar på en yta av Frankrikes storlek som har gjorts för sojaodlingar och boskapsrancher ? som är den tändande gnistan. Eldsvådor tenderar att bränna av skogens undervåning och även döda en del av de större träden. Sedan faller dessa så att det finns mer dött virke till nästa eldsvåda i en allt värre cykel. Torka betyder att enorma skogsarealer kan brinna och förvandlas till ett lappverk av halvdöda skogsplättar som erbjuder fnösketorrt bränsle till nästa storbrand.”

Nästa kapitel handlar om ishavet och om den sibiriska tundran (1o: Arktis börjar smälta). ”Medan tropiska områden som Amazonasbäckenet befinner sig på randen till oåterkallelig förändring, kan Arktis redan ha passerat den kritiska gränsen. Området värms nu upp dubbelt så snabbt som genomsnittet på jorden. Alaska och Sibiriern värms upp särskilt snabbt, i dessa områden har kvicksilvret redan stigit med 2 – 3 oC under de senaste femtio åren.” Lynas visar hur nabb smältningen av isarna är i Ishavet och på Grönland: ”Till exempel försvann mellan december 2004 och december 2005 ? på en säsong ? så mycket som 14 procent av Norra ishavets ’perenna’ havsis. …

Min motvilliga slutsats är att det arktiska systemet nu håller på att tippa över till detta isfria tillstånd, och att även om utsläppen av växthusgaser skulle upphöra över en natt skulle denna omvandling ändå fortsätta.”

Ett annat tecken på förloppets snabbhet är att Grönlands stora glaciärer glider ner i havet med en hastighet som är många gånger större än ”normalt” (2o: Korallen och istäcket). ”Grönlands glaciärer håller på att ändras snabbare än någon hade väntat sig”. Det största utflödet kommer från Jacobshavn Isbrae på västsidan. ”Den gigantiska floden av is har blivit inte mindre än femton meter tunnare per år sedan 1997, dessutom flyter den mer än dubbelt så snabbt 2003 som 1997”

På östsidan har Helkeimglaciären studerats. Mellan 2000 och 2005 hade de blivit över fyrtio meter tunnare och dragit sig flera kilometer upp i sin fjord ”Omkring hälften av uttunningen beror på ökad ytsmältning… Men resten beror på att glaciären flyter allt snabbare, nu med den föga glaciärlika takten elva kilometer om året (30 m/dygn)”. Positiv återkoppling…

Även den sibiriska tundran påverkas av temperaturökningen (1o: Arktis börjar smälta). ”Tidigare snösmältning betyder att mer sommarvärmer går upp i luften och ner i marken i stället för att smälta snö, vilket höjer temperaturerna ytterligare i vad som kallas en positiv återkopplingsmekanism och som gör uppvärmningen till en självförstärkande spiral. Återkopplingen från snösmältningen är inte den enda av det slaget: eftersom mer mörkt färgade buskar och skog inkräktar på den en gång vita tundran, absorberas ännu mer värme av den nya vegetationen.” Återkoppling är fenomen som påverkar de flesta processer. När jag trampar ner gaspedalen på min bil och ökar farten, då ökar luftmotståndet, motverkar fartökningen och hastigheten stabiliseras vid ett nytt värde. Negativ återkoppling som vi möter i en mängd sammanhang gör tillvaron stabil och hanterlig. På ett liknande sätt, om vi släpper ut mer koldioxid, då ökar atmosfärens halt. Men då får träden lättare att förse sig med koldioxid, tillväxten ökar. Mer koldioxid löses i havet. Halten av koldioxid stabiliseras vid ett nytt lite högre värde. Negativ återkoppling! Men ibland innehåller en process en positiv återkoppling som gör tillvaron osäker. Ett par sådana processer möter vi i polartrakterna. Om havsisen smälter kommer en yta av is och snö, som reflekterar mer än 80 % av solljuset, att ersättas av öppet hav. Detta reflekterar bara 10 % av solljuset. 90 % av solens värme absorberas, värmer havet och gör att isen smälter ännu snabbare.

Temperaturen i polarområdena ändras mer än dubbelt så snabbt som jordens medeltemperatur. Därför betyder en grads temperaturökning att temperaturen i Arktis ökar minst 2 grader. Därför är Mark Lynn rädd att den positiva återkopplingen här redan startat en process utom vår kontroll. …

Oansvariga politiker…

Mark Lynn berättar om en artikel i Nature från november 2000 (3o: Amazonas död). ”Den artikeln övertygade mig kanske mer än något annat jag hade läst ? inte bara för vad den sa, utan för det mottagande den fick ? att den här boken behövde skrivas. Trots att den innehöll en av de mest alarmerande prognoser som någonsin publicerats i vetenskaplig litteratur, orsakade artikeln knappt en krusning i medierna eller politiska kretsar. Det borde ha blivit panik på gatorna, folk som skrek från hustaken, yttranden till parlamentet och nyhetsbevakning dygnet runt. Inget av detta inträffade.”

Det är djupt oroande! Å ena sidan att kvalificerade forskare med avancerade datormodeller endast för några år sedan tagit hänsyn till något så självklart som att klimatförändringarna kan innehålla processer av positiv återkoppling. Å andra sidan att våra ledare inte uppmärksammar mänsklighetens viktigaste frågor. Sätter händerna för ansiktet och kniper ihop ögonen! Vem tjänar vår demokrati? …

fördröjningar…

De långa fördröjningarna är kanske det som mest kännetecknar klimatförändringarna. Atmosfärens CO2-halt är en integrerande funktion av CO2-utsläppen. Även om utsläppen är alldeles för stora kan effekten maskeras under den långa tid det tar för dessa utsläpp att samla ihop så mycket koldioxid att halten har ökat till farliga värden. Under denna tid ? då vi vant oss vid att de påtagliga effekterna är ringa ? kan vi ha ökat utsläppen ytterligare så att processen går mycket snabbare än i början. När vi väl bestämmer oss för att minska utsläppen gör samma integrerande funktion att det tar lång tid att tömma atmosfären på koldioxid så att vi kommer tillbaka i närheten av den naturliga halten. (Noga räknat är det en annan integrerande process ? troligen långsammare ? eftersom det inte finns någon ”tömningsfunktion” som motsvarar vår effektiva tillförsel). …

och fördunklande aerosoler

I dag maskeras en del av växthuseffekten av de partiklar (aerosoler) som förbränning av kol och olja ger upphov till. Utan dem skulle uppvärmningen bli större eftersom de dämpar solstrålningen och alltså har en kylande effekt. Om vi minskar utsläppen från olja och kol minskar vi samtidigt utsläppen av partiklar. Det gör att effekten av växthusgaserna kan bli mycket större än vi ser nu.

Pliocena faror

Åter till Mark Lynas. En del av hans undersökningar handlar om att studera geologiska tidsåldrar som i något avseende liknar det vi upplever i dag (3o: Pliocena faror). För att finna en analogi till tregradersvärlden går han hela tre miljoner år tillbaka, till en tidsperiod som kallas pliocen. Vid denna tid växte bokar ? förvisso krypande eftermarken ? i Antarktis, bara 50 mil från Sydpolen där marken i dag är täckt av ett mäktigt islager och medeltemperaturen är –39 oC. Liknande upptäckter har gjorts på norra Grönland. Båda polarområdena var isfria och havsnivån var 25 meter högre än i dag. ”Men hur höga var CO2-nivåerna under pliocen och hur mycket varmare var det globalt. Ett möjligt svar på den första frågan kommer från fossiler, som de boklöv Jane Francis fann i Antarktis ofruktbara inland. Alla växtblad har små hål i sig som kallas stomata och som under fotosyntesen tillåter koldioxid att komma in och syre att släppas ut. Experiment i CO2-berikade växthus visar att antalet stomata per löv ändras enligt mängden koldioxid i atmosfären.” Så kom man fram till att atmosfärens CO2-halt under pliocen var mellan 360 och 400 ppm.

”Temperaturerna under pliocen har också rekonstruerats med hjälp av ’indirekta data’ från havs- och jordfossiler från den tiden. Så hur mycket varmare var det globalt? Rätt gissat, knappt tre grader.” En CO2-halt på knappt 400 ppm är vad vi har i dag. Att polarisarna ännu ej smält och höjt havsnivån med tiotals meter har med fördröjningar att göra. Det tar hundratals år att värma havens vattenmassa. Det är dock dessa data som gör att Mark Lynns varning ? hålla temperaturökningen under två grader, vända utsläppskurvan inom åtta år ? måste tas på allvar. Sura världshav

Negativ återkoppling gör livet tryggare, det har vi lärt oss. Men det finns oväntade effekter. När CO2-halten ökar kan träden öka sin tillväxt och ta åt sig mer CO2. Det känns lugnande. Men eftersom temperaturen samtidigt ökar kan detta göra att trädens förmåga till CO2-upptag minskar och att de istället börjar avge CO2. Vi får en positiv återkoppling istället för den trygga negativa.

Havet representerar ju en ”oändlig” buffert för koldioxid. Men när havet löser atmosfärens koldioxid börjar andra saker hända. Havet har ett naturligt pH-värde på 7,2, det är svagt alkaliskt. ”…människan har redan lyckats änka havens alkalinitet med 0,1 pH-enheter. Som professor Ken Caldeira vid avdelningen för global ekologi på Carnegie Institution säger: ’Den nuvarande takten i koldioxidupptaget är nästan femtio gånger högre än normalt. På mindre än hundra år kan pH-värdet i havet komma att falla med så mycket som en halv enhet från dess naturliga pH 7,2 (svagt alkaliskt) till omkring pH 6,7(svagt surt).

Detta vetenskapliga forskningsområde utvecklas nu snabbt och var föremål för en viktig rapport till den brittiska vetenskapsakademin i juni 2005, där man identifierade några av de viktigaste problem som ger marinbiologer sömnlösa nätter. Först och främst är det möjligt att redan med relativt låga framtida utsläpp under detta sekel (motsvarande upp till två graders global uppvärmning) stora delar av Sydliga oceanen (runt Antarktis) och delar av Stilla Havet efter 2050 kommer att bli verkligt giftiga för organismer med kalciumkarbonatskal.” Vi är på väg att utrota de djur om utgör basen i näringskedjan för en mängd av de varelser som lever i havet, ”från makrill till bardval”.

En annan process som kommer att slås ut är de alger i havet som ? i likhet med träden på land ? binder kol. I algerna binds kolet i form av kalciumkarbonat (kalksten), vilken bildar jordens mäktiga kalkstenslager. ”Det viktigaste här är planktoniska alger som kallas coccolitoforider och som fotosyntetiserar solljus… Fastän de är pyttesmå (bara några få tusendels millimeter) är de tillsammans världens största producent av kalciumkarbonat…” I boken ”Gaia. Planeten Jorden” beskriver James Lovelock denna bindning av kol som en av de många processer varmed livet på jorden skapar och bibehåller en livsmiljö som är den lämpligaste omgivningen för livet självt (den boken borde på nytt göras tillgänglig i en billig pocketutgåva). Men kommer inte exakt detta att hända, att Gaias suveräna reglersystem ökar bindningstakten av kol när halten stiger och på så sätt håller CO2-halten på sitt optimala värde? Svaret är att förändringen i havets kolsyrahalt ? dess pH-värde ? är för snabb. De variationer som normalt skulle ta tusentals år går istället på tiotals år ? och så förgiftas den komponent som skulle sköta regleringen av kolhalten. (Även detta med reglersystemens möjliga reaktionshastigheter har James Lovelock behandlat i sin bok).

Sista kapitlet

Hela Mark Lynas bok är en övertygande väl underbyggd varning. Just så drastisk som verkligheten är. Så kommer det sista kapitlet, det som talar om åtgärder. Och då blir tonen med ens försiktig, kompromissande. Varför?

En jämförelse

Jag lyssnade på ett naturprogram där man talade med folk från Havsfiskelaboratoriet, son hör till Fiskeristyrelsen. Man talade om torsken och andra arter som hotas av utfiskning. Naturligtvis är det intressant att lyssna på personer som är insatta i de biologiska systemen och känner till vilka miljöer fiskarna behöver för att fortleva. Så kommer slutfrågan: vad kommer vi att ha på matbordet i en framtid. Och svaret, att vi kommer nog ändå att äta en god torsk, odlad eller fångad i havet. Är det samt? Är det ett expertsvar, ett svar vi kan lita på? Jag känner mig inte säker, och jag kommer att tänka så här: Forskarna på Fiskelaboratoriet, vet allt om biologin, och de vet naturligtvis hur fisket går till.

Men de är inte alls några experter när det gäller den globala marknadens sätt att fungera, när det gäller marknadens möjligheter att styra information och påverka politiken för sina egna kortsiktiga intressen. Vi tenderar att lita på havsbiologins forskare, de är ju kunniga och seriösa vetenskapsmän. Men när de svarar på frågan om framtiden är det kanske ner den vanliga människans hopp, att allt skall förbli vid det vanliga, som styr svaret.

Vi som försöker rädda framtiden, vi vill gärna hoppas, vara positiva. Så blir denna goda egenskap något ödesdigert när vi möter girigheten, egoismen som inte har ett genuint ansvar men gärna bortförklarar riskerna med sitt handlande. Och när vi dessutom påverkas av röster som talar om domedagsprofeter som dramatiserar mer än de har täckning för.

Åter till Mark Lynas På ett liknande sätt med Mark Lynas. Hans beskrivning av en stor samlad vetenskaplig bedömning pekar på att läget är allvarligt. Att en radikal förändring måste ske i våra samhällen inom åtta år. Men så skriver han i slutkapitlet: ”Borde vi alltså förtvivla om utsikterna att kunna nå tvågradersmålet? Nej ? men vi skall inte heller grunda politiken på önsketänkande. Vi borde kanske därmed börja med att öppet medge att det inte finns någon snabb lösning. De fossila bränslena har kommit att inta en central roll i nästan varje aspekt av modernt liv, från transport till husuppvärmning, och svarar för åttio procent av vår energiförsörjning. Vår civilisation definieras förvisso mer av energiförbrukning än av någon annan aspekt: utan massiva insatser av energi skulle samhället snart stanna av och miljarder skulle svälta.” Det finns ingen snabb lösning? Måste inte den enkla ? om än något ovana ? lösningen vara att vi ersätter överflödet på fossila bränslen med fantasi, hjälpsamhet och medmänsklighet? Att vi låter dessa egenskaper styra användningen av en knapp tilldelning av energi, medan vi beslutsamt stryper energianvändningen för de ändamål som inte är grundläggande nödvändiga.

(En jämförelse Ur George Monbiot: ”Heat”s 98. Apropå möligheter att snabbt förändra tekniska strukturer: From a standing start in late 1941, the automakers converted - in a matter of months, not years - more than 1,000 automobile plants across thirtyone states ... In one year General Motors developed, tooled, and completely built from scratch 1,000 Avenger and 1,000 Wildcat aircraft.. . GM also produced the amphibious 'duck' - a watertight steel hull enclosing a GM six-wheel, 2.5 ton truck that was adaptable to land or water. GM's duck 'was designed, tested, built, and off the line in ninety days'.. . Ford turned out one B-24 [a bomber] every 63 minutes ... Barely a year after Pontiac received a Navy contract to build anti-shipping missiles, the company began delivering the completed product to carrier squadrons around the world.')

Antingen finns det snabba åtgärder ? konkreta radikala åtgärder. Eller så finns det ingen lösning. Detta har hela innehållet i boken visat.

Sören Lagergren